Det Svenska civila försvarets historia: Så blev Skyddsrum ett juridiskt objekt

Vad är ett skyddsrum egentligen? När man säger skyddsrum så tänker nog de flesta på sådana rum som finns i många källare runt om i Sverige och i världen som åtminstone till ytan sett, och i teorin, ska skydda människor från olika typer av bombanfall och sekundära effekter av de. Det är dock inte självklart att ett skyddsrum är ett skyddsrum.  I praktisk mening kan ju ett rum eller utrymme ämnat för skydd mot fallande bomber och nära explosioner bestå av nästan vad som helst. Källare, garderober, tunnelbanor, trappuppgångar, köksbord eller naturliga grottor skulle kunna vara ett skyddsrum i någon mening. I själva verket är begreppet ”skyddsrum” snarare en juridisk term vars innehåll bestäms av, i vårt fall, svenska staten.

Vi svenskar idag tänker sällan kring skyddsrumsskylten på detta sättet. Skyddsrummet är idag en så integrerad del av den moderna stadens grovmaskiga textil att vi knappast reflekterar över deras existens. Inte ens vid de tillfällen då vi till och med kliver in i dom till vardags verkar tanken slå oss. Många invånare i vårt land går ner och hämtar cykeln i sitt bostadshus, hämtar volymer ur företagets arkiv, eller kanske tränar kampsport i en källare utan att reflektera över vad dessa lokaler är och från början var tänkta att skydda oss ifrån. Än mindre reflekterar vi över dess juridiska implikationer och vad som egentligen avgör vad ett skyddsrum är och inte är.

En omständighet som egentligen är ganska intressant är nämligen att de skyddsrum som till daglidags kallas skyddsrum, är rum, i din och min källare, som är under statens kontroll. D.v.s. att vi händelse av krig eller höjd beredskap har staten rätt att disponera dessa lokaler och du är skyldig att tåla åtgärder i enlighet med civilförsvarets behov. Du är skyldig att lämna plats och du är också, tills dess, skyldig att underhålla skyddsrummet samt att tåla att myndigheterna genomför kontroller och ålägger dig förbättringar på skyddsrummets konstruktion.

Detta är rester av lagstiftning som kom till före andra världskriget och som idag är betydligt mildare än de var under 1940-1950-talet efter det att lagstiftningen kom till. Bland annat så inom civilförsvarets organisation utsågs hemskyddspersonal till befäl över skyddsrum, och de hade, i händelse av krig eller höjd beredskap, befogenheter att bestämma när och vilka som kunde få komma in och men också lämna skyddsrummet. Du fick inte heller bygga nya byggnader och bostäder utan att ta hänsyn till civilförsvarsplanerningen och under lång tid var det obligatoriskt att bygga skyddsrum i nya bostäder. Så är det till viss del fortfarande (dock realiserades detta krav inte från kommunernas sida idag). Och det är inte bara själva beteendet i och runt skyddsrummet som är reglerat. Skyddsrummens utseende och utrustning, position och konstruktionssätt är även det reglerat. Skyddsrummen är helt enkelt väldigt lika varandra på grund av att deras utseende är hårt reglerat.

Runt de skyddsrum, som vi idag ser som tomma på mening i en värld där vi inte längre står inför några större krigshot, finns alltså en lång tradition av lagstiftning och regler som i någon medborgarrättslig bemärkelse är ganska anmärkningsvärda. I våra källare finns ett kluster av statlig närvaro som är ganska vittgående vid händelse av krig.

Anledningen till att skyddsrum i svensk mening alltid syftar till ett av staten ordnat utrymme har alltså, som jag antytt, historiska skäl och beror på att regeringen under perioden 1938-1940 stiftade lagar som gjorde skyddsrummet till just en statlig angelägenhet. Framförallt klubbades skyddsrumskungörelsen 1940. Lagändringen och kungörelsen som gjordes då är så viktig att det går att säga att det  finns ett slags före och efter 1940 i skyddsrummets svenska historia. Före 1938, innan denna boll kom i rullning, var skyddsrum en löst sammansatt term som hänvisade till egentligen vilket utrymme som helst av väldigt skiftande och provisorisk karaktär. Men så presenteras proposition 43 och 18 år 1939, och 1940 bestämmer riksdagen att: i de luftskyddsorter som regeringen bestämt, är fastighetsägare skyldiga att ordna skyddsrum i nybyggnationer med mer än två våningar och som är avsedda för bostäder eller affärsverksamhet av något slag. Därtill får redan existerande industrianläggningar och fastigheter, ämnade att husera mer än 50 personer under höjd bereskap, pålagor om att de måste ordna skyddsrum.

I och med denna lagstiftning så gick skyddsrummet ifrån att vara endast en idé med vida ramar, till ett standardiserat, juridiskt och statligt kontrollerat utrymme i våra städer. I resten av det här inlägget tänkte jag berätta något hur det blev så, om bakgrunden till  proposition 43 och 18 som klubbades 1940, och i och med detta klargöra något om den förvandling som skyddsrums lagstiftningen och därmed också skyddsrummets fysiska tillvaro genomgick.

Bakgrunden till proposition 43 och 18 finns att hämta ganska direkt från luftskyddslagens instiftande 1937. Under åren 1937-1939 avsatte den svenska regeringen totalt 400.000 kronor ur budgeten för skyddsrumsändamål. Framförallt var det till olika myndighetskontrollerade organisationer och anläggningar som medlen skulle gå till. Enligt en promemoria som lämnades till socialdepartementet den 2:e september 1938 från luftskyddsinspektionen hade inga av dessa pengar i realiteten använts. Orsaken var (enligt referat av pm:et i prop. 1939:1) att kommunernas och landstingens planering inte hade färdigställts sedan luftskyddslagen hade trätt i kraft ett par år tidigare och därav hade konstruktion av skyddsrum inte påbörjats än.

Septemberkrisen 1938 (ibland också kallad Münchenkrisen) satte dock kommunernas planering i rörelse om än fortfarande på en moderat nivå. Den stressade tidsandan och situationen i Europa verkar ha skapat ett politiskt tryck att reda upp dessa frågor (till exempel skriver högerpolitikern Fritiof Domö m. fl. om detta i en lång och välarbetad motion i första kammaren (nr 152)). Framförallt verkar det som att det skedde en förändring i mentalitet från kommunernas sida. Till en början var det dock en relativt långsam förändring. Under hösten 1939 visade det sig i en granskning att endast 16 skyddsrumsprojekt hade påbörjats för de lokala luftskyddsorganisationerna. Därtill upptäckte luftskyddsinspektionen att många av dessa projekt hade brister, delvis på grund av att de själva inte hade nog med personal för att bistå med teknisk hjälp vid planläggningen som var tänkt.

Men, I mars 1939 anmälde luftskyddsinspektionen till socialdepartementet att de förväntade sig att skyddsrumsbyggandet skulle ta fart ordentligt de kommande åren. Totalt sett såg de framför sig ett behov av 6.2 miljoner kronor för att täcka kostnaderna för nationens nya skyddsrum, vara de fick ungefär 4.3 miljoner kronor. I och med detta äskande föreslog luftskyddsinspektionen också en viktig förändring i lagstiftning för att råda bot på kommunernas bristande intresse i skyddsrumsbyggande.  Begynnelsen av ett nytt stort krig var nu bara runt knuten och nu började det bli bråttom.

Problemet som luftskyddsinspektionen ville lösa var att i och med Luftskyddslagen från 1937 reglerades inga skyldigheter att bygga skyddsrum, inte heller ersättningen för skyddsrumsbyggande hanterades.  Snarare hade den Civila luftskyddsutredningen från 1936 (som låg till grund för luftskyddslagen 1937) förespråkat, i linje med Försvarskommissionen 1930:s betänkande (utgivet 1936), att åtgärder så som skyddsrum och andra förberedelser endast skulle utföras när nationen utsattes för direkt hot. Detta för att förhindra en allt för radikal militarisering av samhället. Engagemang under fredstid skulle alltså i och för sig understödjas ekonomiskt, men ske på frivillig basis tills dess att reell krigsfara hotade. Statligt bidrag till skyddsrumsbyggande skulle dessutom endast utgå till skyddsrumsprojekt som startades i redan existerande byggnader. Lagstiftningen var helt enkelt inte tvingande på ett sätt som fodrades för att få till en akut upprustning av det civila försvaret bland kommunerna. Därför hade också engagemangen i luftskyddsfrågor generellt skiftat oerhört mycket mellan kommuner. Här krävdes hårdare nypor och tydligare lagstiftning helt enkelt.

Samtidigt pågick en debatt om gasmasker och huruvida sådana skulle kunna delas ut av staten till befolkningen. Före atombombens intåg som den stora skräcken hade gasbombningen en liknande status som symbolen för massdöd (anslagen till gasmasker var förövrigt betydligt större än skyddsrumsäskanden). För att slå två flugor i en smäll tillsatte då statsrådet Albert Forslund en utredning som skulle behandla dessa två frågor (ett påbud om detta hade också förekommit i ett statsutskottsutlåtande från 1938) Dels gasskydd för befolkningen, dels klargörandet av skyldigheter och kostnadsfördelningar kring skyddsrum. Även den nyinstiftade luftskyddsinspektionen hade påbörjat en del egna undersökningar. 1938 hade Luftskyddsinspektionen tillsammans med byggnadsstyrelsen undersökt dels vad som krävdes av ett skyddsrum, hur det skulle se ut, vad det skulle klara och i vilka områden det behövdes. När Luftskyddsutredningen från 1939 (SOU 1939:42) var klar kompletterades den med byggnadsstyrelsens PM.

När utredningen var klar delades utredningsmaterial och byggnadsstyrelsens PM upp i två, omarbetades och levererades av statsrådet för socialdepartementet Gustav Möller som två separata propositioner. En proposition som berörde själva Luftskyddslagen (nr 18) och som reglerade  kommuners och statens skyldigheter att dels anordna allmänna och enskilda skyddsrum i existerande industrier och fastigheter av viss storlek. Den andra propositionen berörde byggnadsstadgan och reglerade när och i vilka byggnader som nya skyddsrum skulle byggas i (prop nr 43). efter att de hade behandlats av statsutskottet så godkändes de av riksdagen utan någon debatt.

I och med dessa lagändringar blir det alltså obligatoriskt för fastighetsägare av olika slag att konstruera skyddsrum. Dels i samband med nybyggnation av en viss storlek där människor förväntas uppehålla sig under krig, dels för redan existerande byggnader och industrier med samma förutsättningar. Det skulle också utgå ersättning för skyddsrumsföretag. Hela två tredjedelar av kostnaderna för konstruktionen av skyddsrum skulle ersättas och den tredje delen tänkte Möller sig skulle tas ut genom hyra eller av kommun själv. I och med denna lagändring förutsåg alltså regeringen att de största problemen med bristande produktionstakt skulle åtgärdas. Utan något större motstånd, annat än från några bittra fastighetsägare (framförallt motionerade några riksdagsmän om mer ersättning till fastighetsägare för skyddsrumsproduktion), så klubbades dessa två propositioner av riksdag och regering och plötsligt gick skyddsrummet från att vara något oreglerat  och idé-artat till att bli standardiserat och kontrollerat av staten.

Effekten av den nya lagstiftningen blev dessutom förstärkt av den rekvisitionslag som hade klubbats några år tidigare, 1938. I denna rekvisitionslag (prop 4:1938) fastställs det att luftskyddets organisation har rätt att till förfoganderätt av egendom som ingår i luftskyddsplanläggningen eller som krävs för luftskyddets behov. I och med denna lagändring så fick alltså luftskyddsinspektionen och de personer som är luftskyddets representanter i länen rätt att ta över och nyttja platser och fastigheter, utrustning och bilar som kan tänkas behövas för luftskyddets behov. Naturligtvis blev också skyddsrum en sådan plats och del i fastighet som föll under denna lag när Skyddsrumskungörelsen 1940 klubbades.

För en teknik- och idéhistoriker finns det något mycket viktigt inbäddat i den typ av lagstiftning som uttrycks i de tre olika lagförslagen. Hur dessa tre lagförslag samverkade ledde till vittgående konsekvenser för hur skyddsrummen senare utvecklades under egentligen hela 1900-talet. Eftersom staten, eller av staten utsedd myndighet, nu måste göra en bedömning om ett byggnadsföretag har producerat ett skyddsrum eller ej, och eftersom samma myndighet dessutom ska ge ersättning för de extra omkostnader som kommer i samband med skyddsrumsproduktion, behöver myndigheten en korrekt definition av vad skyddsrum är. Både för myndighetens skull och för fastighetsägarens skull, så att de båda ser efter samma sak. Skyddsrummet som typmodell behöver alltså standardiseras i någon mån för att dessa lagändringar skall kunna omsättas i praktik. Annars skulle byggföretagen kunna mena att vilken källare som helst är ett skyddsrum. Därtill skall nu dessa skyddsrum, uppförda med statens goda minne fungera ändamålsenligt och faktiskt också skydda statens invånare mot eventuella bombanfall. Annars skulle själva satsningen och de utbetalda medlen vara meningslösa. Detta ställer krav på myndigheten att göra modeller av ändamålsenlig typ som kan skydda mot den förväntade typen av bomber som kan tänkas falla över en stad. Nästa steg blir alltså att förklara hur en ändamålsentlig typ ser ut; tryckvågor och splitter, skyddsrummets brandsäkerhet och generella hållfasthet i enlighet med den senaste bombtekniken behöver nu klargöras. De blir alltså plötsligt relevant att hålla en så kallad ”vetenskaplig” diskussion om skyddsrummets utformning. Om skyddsrummet ska garantera säkerhet och därtill i statens namn, finns det alla skäl att tillsätta en expertingenjör för att på så sätt beräkna förväntade skador. Denna typ av lagstiftning bjuder alltså inte bara en tydligt utformad standardisering och därmed reglering av dessa rum, den bjuder också in en förvetenskapliggörande av skyddsrummets fysiska attribut. Det vill säga med en lagbunden definition av skyddsrum följde standardisering och statlig reglering, men också skyddsrumsexperten i sig och skyddsrummet som ett enskilt kunskapsfält. Det yttersta exemplet på denna process är luftskyddsinspektionens första skyddsrumsanvisningar från 1938 kallade A6:38. Här finns alla mått och formler som krävs för att få till stånd ett skyddsrum i enlighet med den kunskapssfär som fanns under åren före utbrottet av andra världskriget.

Under hela 1900-talet och fortfarande idag, ger den myndighet som ansvarar för civil försvar ut material med anvisningar för hur skyddsrum ska se ut. De har ju givetvis uppdaterats sedan 1940-talet, men dessa dokument fungerar väl som en tidsspegel för hur vilka konsekvenser den statliga regleringen av skyddsrum under början av 1940-talet slutligen fick. Vi ser dom idag som självklara, som något som bara finns i vår nära bostadsmiljö. I själva verket lever lagstiftningen kvar till stor del sedan dess även om skyddsrummens fysiska attribut har förändrats. De är fortfarande, först och främst, juridiska objekt som i krigssituation plötslig blir statens angelägenhet, oavsett om du har dina porslinstomtar förvarade i dom eller inte.

Det Svenska civila försvarets historia. Del 3: FK 1930 och Beskows Luftskyddsutredning 1936

I den senaste delen av artikelserien ”Det Svenska civila försvarets historia” förklarade jag vad som egentligen hände med Gustav Roséns initiativ under sin tid som försvarsminister 1926-1928. Framförallt fokuserade jag på omständigheterna kring försvarsfrågorna i stort och hur Ny Militär Tidskrift tillsammans med Per Albin Hansson tillsammans med Social-Demokraterna och statsminister C. G. Ekman banade väg för en enorm utredning om sveriges försvarsorganisation kallad Försvarskommission 1930. Ett antal av nyckelpersonerna från Roséns beställda utredning kom att ta plats i försvarskommissionen och det går då att konstatera att även om Roséns utredning gick i stöpet så fortsatte samma personer att utredda luftskyddsfrågor, fast i en annan organisation.

I den här delen av artikelserien ska vi kolla närmare på vad som egentligen stod i FK 1930 angående civilt luftskydd och hur den förhöll sig till Beskows Luftskyddsutredning som ofta beskrivs som den utredning som slutligen skulle ligga till grund för Luftskyddsinspektionens födelse.

Innan vi går vidare med FK 1930 är det värt att nämna att den utrikespolitiska situationen förändrades i rask takt under 1930-talet. Under tiden FK1930 pågick så blev det allt mindre lämpligt att fortsätta nedrustningsträvandena och pacifistiska idéer fick allt mindre utrymme inom politiken. Situationen var ju ganska märklig eftersom det var välkända Social-Demokrariska anti-militarister som nu satt vid makten och skulle hålla ihop försvaret. Internationellt så började också Nationernas Förbund tappa förtroendet bland medlemmarna och när försvarskommissionen gav sitt slutgiltiga betänkande 1935 hade både Tyskland och Japan utträtt ur NF. Inte heller lyckades NF genomföra några sanktioner gentemot Italien som utan krigsförklaring attackerade Etiopien 1935 (de använde dessutom gasbomber under kriget). Inom många länder i Europa grodde därtill en nationalkonservativa krafter såväl som kommunistiska och tillsammans med dessa politiska rörelser blev diktaturstaternas folk allt mer militariserade. Från att ha strävat efter nedrustning med pacifismens utopi i horizonten började nu partierna i regeringställning söka stävja en groende militariseringen av samhället och politiken istället.

Dessa orosmoln märks också tydligt i Försvarskommissionens betänkande. I inledningen till första delen står det att när kommissionen startades… ”hade man till synes berättigad anledning att hoppas på att det av alla ansvarskännande människor närda önskemålet om internationell nedrustning inom överskådlig tid skulle komma att förverkligas. Förhoppningarna därom hava emellertid som bekant hittills icke infriats.” Även militarisering tas upp som en tydlig tendens bland ett antal europeiska länder. Sovjetunionen, Italien, Tyskland och Polen tas upp som exempel där befolkningen förbereds för de faror ”även mot hemorter riktat luftkrig” som kan komma att drabba dom. Det är denna nya vändning i utrikespolitiken, tillsammans med några nya tankegångar kring luftkriget generellt som gör att FK 1930 banar väg för det det civila försvar som vi sedan kommer få se i Sverige.

En av dessa nya tankegångar  gäller framförallt Försvarkommissionens introduktion av terrorbombning som politisk påtryckningstaktik. En fiende kan komma att använda hot om luftanfall som ett påtryckningsmedel för att nå politiska vinster. I detta sammanhang beskrivs ett utbyggt luftskydd för befolkningen som en förebyggande åtgärd tillsammans med ett starkt flygvapen. Inte nödvändigtvis för att den förväntas användas i praktiken utan som ett slags avskräckningsförsvar . FK ledamöterna tänkte sig alltså att om fienden vet att motståndaren är väl fortifierad kommer deras attacker att göra mindre skada och således kosta mer än det smakar (denna mentalitet känns förövrigt väl igen från 1950-talets civilförsvar och försvar under atomåldern). Detta tankesätt kring flygbombning var nytt i förhållande till Christensons utredning som var oerhört tekniskt fokuserad. I Christensons utredning beskrivs Sveriges geografiska förhållanden som den viktigaste aspekten att begrunda när ett luftskydd planeras. Att en fiende kan tänkas endast hota om bombning för politisk vinnings skull är inte en genomträngande tanke i den gamla utredningen.

Att terrorbombing beskrevs på detta sätt i FK 1930 kan delvis förklara varför Luftskyddsinspektionen under slutet av 1930-talet ändå arbetade för ett passivt civilt försvar i form av alarmering, mörkläggning, evakuering och skyddsrum istället för, och som Christensons utredning förordade, luftvärnskanoner och ett aktivt försvar under militär ledning. Att hålla ett välutvecklat civilt försvar kunde ge avskräckningseffekter utåt sett, utan att för den sakens skull ta upp försvarets egna resurser. Det var också känt att Per Albin Hansson själv inte trodde att det var sannolikt att Sverige skulle bli anfallet och var därför mycket ovillig att stödja en utbyggnad av luftvärn (Per Albin Hanssons ville snarare satsa på flottan för att säkra Östersjön). FK 1930 gör därtill ett tydligt avståndstagande från Christensons utredning och menar att med ett starkt flygvapen så spelar luftvärn en väldigt liten roll i krigssituation och att luftvärn passade bäst på endast strategiskt viktiga platser som Gotland, Stockholm och Boden.Ett fokus på passivt civilt försvar passade därför både de militära strategerna och den Social-Demokratiska ledningen.

Till detta kan vi lägga 1930-talets rädslor för militariseringen av civilbefolkningen. Som jag tidigare påpekade visade FK 1930 att de länder som hade organiserat sin civilbefolkning för att bereda dom på luftkrig hade detta också fått radikala politiska effekter i länderna. T.ex i Tyskland så lydde civilförsvarsorganisationen under luftvapnet och de civila organisationerna var också delvis beväpnade. Detta gjorde dom framförallt till starka politiska organisationer i militärens kontroll och att genom dessa organisationer fick befolkningen en slags militär uppfostran. Om ett civilt försvar skulle organiseras förorda alltså FK 1930 framförallt att förberedelser inför luftkrig skulle ske så sent som möjligt, helst först under direkt krigshot, för att stävja just en militarisering av de organisationer som skulle hantera civilt försvar. En sådan organisation skulle därtill alltid vara civil och endast ta råd av militären för att minska risken för ytterligare militarisering och eventuellt övertagande av militära ledare. En lösning på detta som FK förordade var att den statliga myndigheten skulle förläggas under socialdepartementet och inte försvarsdepartementet.

Det var dock viktigt att förvalta frivilligverksamheten i fråga om civilt försvar, trots att en det skulle innebära en viss risk för en militarisering av samhället. Eftersom det ändå handlade om befolkningen i stort kunde detta ju inte förbises. För att behålla kontrollen över en stor frivilligorganisation förordade därför FK 1930 att den statliga myndigheten och den frivilliga organisationen skulle dela på arbetet. Myndigheten skulle stå för material och kontroll, emedan frivilligorganisationen skulle stå för upplysning och propaganda. Denna fördelning skulle ske ända ner till lokal nivå.

Trots att FK 1930 tog upp väldigt många och viktiga punkter för det civila försvarets ordnande, fick inte heller denna utredning något genomslag gällande  det civila försvaret. I försvarsbeslutet 1936 som följde FK 1930, togs inget beslut om civilt försvar. Men den här gången möttes dåvarande Ivar Wennerström kritik för just denna slapphänthet i frågan. Framförallt var det en rad högertidningar och riksdagsmän som opponerade sig mot att försvarsbeslutet inte innehöll någon åtgård för det civila försvaret. Möjligen var det kostnadsfrågan som fick Wennerström att tveka och den 30 april 1936 tillsattes slutligen en Luftskyddsutredning med syftet att utreda luftskyddets principer och kostnadsram. Landshövdingen August Beskow fick ordförandeskapet tillsammans med sekreterare Tomas Munck af Rosenshiöld och ett antal sakkunniga. Det är just denna utredning som vi allt som oftast stöter på när det svenska civila försvarets historia diskuteras.  Det är också denna utredning som gick så väldigt snabbt att skriva. redan sju månader senare, den 21 december 1936 ska den ha levererats av Thomas Munck af Rosenschiöld tillsammans med August Beskow till försvarsminister Janne Nilsson och chefen för lantförsvarets kommandoexpedition Helge Jung. Som ett resultat trädde Sveriges första luftskyddslag i kraft den förste juli 1937 och så skapades Sveriges luftskyddsinspektion.

Med tanke på att luftskyddsinspektionen förlades under socialdepartementet, att kommunerna fick en luftskyddsnämnd, att varje luftskyddsområde fick länets polismästaren som chef, och med tanke på hur frivilligorganisation Riksluftskyddsförbundet organiserades i tandem med luftskyddsinspektionen går det inte förbise det arv som Beskows utredning verkar ha från FK 1930. Det faktum att Luftskyddsutredningen från 1936 också var inriktad mot passiva försvarsmetoder som skyddsrum och evakuering, mörkläggning etc vittnar om att det är FK 1930 som lade grunden för hur Beskows utredning slutligen blev. Inte heller är det särskilt förvånande att det var just C. A. Ehrensvärd från NMT kretsen som skickades till Beskows utredningskommitté för att delge försvarets syn på flygkrigföring och luftskydd. C. A. Ehrensvärd hade nu alltså varit delaktigt i samtliga utredningar som berörde luftskydd för civil befolkningen sedan 1928. Det faktum att det gick så snabbt att få till denna utredning berodde egentligen på att frågan hade utretts under lång tid och därför kunde den ena utredningen ärva utgångspunkter från den andra. Luftskyddsutredningen från 1936 var alltså sannolikt en slutgiltig sammanställning av den civila luftskyddsfrågan som pågått i snart 8 år, mer än något annat.

I boken ”Skuggan av kriget: Det svenska civilförsvaret 1937-1996 hänvisar Hans C Pettersson till att det var framförallt Social-Demokraterna med Överståthållare Torsten Nothin och Statsminister Per Albin Hansson som drev frågan om att luftskyddsinspektionen skulle förbli under civil flagg och inte militär. Det är förvisso sannolikt att de två sympatiserade starkt med idén om att det civila försvaret skulle bli under civil ledning, Per Albin Hansson var ju också under en tid ordförande för FK,  men det är nog inte hela svaret. Ser man till Försvarskommissionens betänkande verkar det snarare som att det är härifrån som dessa idéer har sitt ursprung. Det är ju också i detta betänkande som det föreslås att myndigheter som hantera luftskyddet ska förläggas under Socialdepartementet. (Jag ska förövrigt återkomma till Torsten Nothin och Riksluftskyddsförbundets historia i senare artiklar)

Slutligen kan man alltså säga att det svenska civila försvarets historia egentligen var betydligt mer komplicerat än vad luftskyddsutredningen från 1936 tillåter oss att se. Att det svenska civila försvaret slutligen skulle organiseras som det gjordes berodde i mycket på hur försvarsfrågan behandlades i svensk politisk debatt under mellankrigstiden. I sin tur byggde denna debatt på det politiska klimatet runt de anti-militaristiska vänsterpolitikerna och dito de konservativa försvarsvänliga krafterna på andra sidan det politiska fältet under 1920-talet. Hade konsensus rådigt tidigare när Christensons utredning avgavs hade Sveriges luftvärn sett radikalt annorlunda ut. Vidare har det visat sig att gruppen runt Ny Militär Tidskrift, framförallt Helge Jung, Axel Gyllenkrok och C. A. Ehrensvärd verkar ha påverkat luftskyddsfrågorna kontinuerligt under hela perioden, och ofta i samklang med nyckelpersoner inom Social-Demokraterna och andra viktiga politiker som C. G. Ekman. Var man än tittar så dyker dessa personer upp i utredningsverksamheten och i politiken. Kanske är det just personer som Axel Gyllenkrok och C. A. Ehrensvärds åsikter i egenskap av experter på flygkrigföring som formade hur svenskt luftskydd skulle komma att se ut.

Anledningen varför det skulle ta ändå till 1936 innan en luftskyddslag slutligen klubbades går kanske inte att helt och hållet förklara. Men det är otvivelaktigt så att eftersom försvarsfrågor i stort var ett så oerhört infekterat politiskt ämne under hela det tidiga 1900-talet upp till 1936 kan man åtminstone tänka sig att politikerna antingen räddes frågor kring civilt luftskydd av politiskt-strategiska skäl, eller så var frågan helt enkelt så lågt prioriterad i förhållande till alla andra problem som försvaret hade under perioden att den hamnade i skymundan.

Det Svenska civila försvarets historia. Del 2: Gustav Roséns Luftskyddsutredning och vägen till FK 1930

I den första delen av denna artikelserie berörde jag i korta drag de initiala förutsättningarna för varför ett civilt försvar skulle behövas och något om hur civilt försvar kan organiseras i svenska förhållanden. En viktig punkt var flygstridskrafternas intåg överhuvudtaget i den militära doktrinen samt dess sammanblandning med idén om det totala kriget. Utan dessa två finns det litet nytta med ett civilt försvar, åtminstone med uppdraget att skydda från fallande bomber. Jag nämnde också de pacifistiska idéernas intåg i svensk försvarspolitik och hur dessa tog sig uttryck i ned- och avrustningssträvanden från vänsterpolitiskt håll. Beroende på hur staten organiserade sitt militära försvar under mellankrigstiden förändrades också möjligheterna och förutsättningarna för ett civilt försvar.

I detta inlägg tänkte jag beröra något om hur dessa idéer påverkade de försvarsutredningar som gjordes under mellankrigstiden och min förhoppning är att detta inlägg ska bli lite mindre generellt till förmån för mer detaljer i hur det gick till. Till att börja med så förekom frågor om civilt försvar i relation till flygbombning i fyra viktiga utredningar som gjordes under perioden 1928 till 1936. Två av dom utredde försvarsorganisationen i stort och två av dom berörde civilt försvar. Det kommer nu bli lite snårigt, men håll ut.

Den tidigaste utredningen som berör luftskydd eller luftvärn för befolkningen initierades i mars 1928. Då sammankallade dåvarande försvarsministern Gustav Rosén (Regeringen Ekman I, 1926-1928) ett antal ledamöter med J. B. Christenson som ordförande för att utreda befolkningens möjligheter till skydd under eventuella luftanfall.  Enligt ett interpellationssvar till den välkände Social-Demokratiske pacifisten Elof Lindberg i riksdagen 1928, menar försvarsminister Gustav Rosén att hans initiativ till utredningen kom av dels avsaknaden av enhetliga besked kring luftskyddsfrågan när Försvarsbeslutet 1925 klubbades och dels av nya förfrågningar och skrivelser från  generalstaben och från ”inspektören för frivilliga luftvärnsövningarna i Stockholm översten C. G. af Wetterstedt.” Speciellt viktig, enligt Rosén, var att de enskilda kommunernas skyldigheter utreddes ordentligt, men även att enskilda myndigheters och industriella företags skyldigheter gällande luftvärn och luftskydd togs med i utredningen. Utredarna skulle dock inte glömma bort att ta i beaktning hela den svenska försvarsorganisationens roll i luftvärnsfrågor och skydd mot befolkningen.

Fem personer tillkallades, både militärer och civilister. 1932, efter ett antal personbyten i sammansättningen, lämnade gruppen över sitt betänkande med namnet Luftförsvarsutredningens betänkande: Utredning beträffande hemortens och civilbefolkningens skyddande vid luftanfall mot Sverige (SOU 1932:3). Denna utredning är på många sätt lik den luftskyddsutredning som avgavs 1936 och som senare skulle ligga till grund för Luftskyddsinspektionen, Sveriges första myndighet för civilt försvar.

När Christensons utredning levererades under det tidiga 1930-talet, gav den dock inte något genmäle alls. Orsaken till detta beror sannolikt på ett par punkter i utredningarna, tillsammans med inrikes- och utrikespolitiska omständigheter som skedde parallellt med Christensons utredning.

För det första förespråkar Christensons utredning en genomgående fortifiering av svenska städer med luftvärnspjäser. Andra byggnadstekniska lösningar som skyddsrum skulle byggas i mindre utsträckning. Luftskyddet bör ”rikta sig gentemot de fientliga flygplanen i syfte att förekomma deras verksamhet, dels åtgärder för att begränsa verkningarna av redan utförda anfall Det torde icke behöva motiveras att, den svenska hemortens luftförsvar böra inriktas på båda dessa slag av åtgärder, dock främst på de förstnämnda.” Detta skulle genomföras med hjälp av luftvärnskanoner av olika slag samt av egna flygstridskrafter. För det andra föreslog Christensons utredning att det civila försvaret skulle underställas militären. Att överlämna ett precisionsarbete som luftvärnskanoner innebar till frivilliga var allt för riskabelt och därför skulle sådan verksamhet bemannas av fast personal tränade av militären. Organisationsmässigt skulle dock, det civila försvaret ta hjälp av frivilliga och framförallt på kommunal nivå. I övrigt föreslog utredningen många ”byggnadstekniska” lösningar för befolkningens skydd, så som skyddsrum, upprensning av trånga bostadskvarter och en mer civilförsvarsorienterad stadsplanering.

Att utforma ett lands civila försvar på detta sätt var inte orimligt vid tidpunkten och mycket är likt så som civilförsvaret senare skulle utformas. Ändå tog det här tvärstop när utredningen avgavs. Enligt en jubileumsartikel från 1962 i Tidskrift för Sveriges Civilförsvar resulterade utredningen endast i ett cirkulär som statsminister C. G. Ekman skickade ut 1931 till Sveriges länsstyrelser. Orsakerna till varför utredningens förslag inte fick större genomslag ska vi nu kika närmare på. Problemet hävdar jag berodde på den allmänna försvarsdebatt som pågick samtidigt som Christersons utredning.

Senare samma år som Rosén initierade den första civila luftskyddsutredningen, men under en annan regering (Lindman 1928-1930), alltså i december 1928, initierades en annan försvarsorienterad utredning av försvarsminister Malmberg som skulle löpa parallellt med Christensons utredning. Denna ”Åkermanska” utredning levererades redan 1930 och kom att kallas Sveriges försvarspolitiska läge samt behov av försvarskrafter (SOU 1930:12). Denna utredning var i realiteten en reaktion till försvarsbeslutet 1925. Försvarsbeslutet 1925 var nämligen en radikal nedrustning av det svenska försvaret som iscensattes av Social-Demokraterna tillsammans med de frisinnade. Beslutet drevs framförallt av Per Albin Hansson, som då satt som försvarsminister, med bakgrunden av efterkrigstidens generella nedrustning. Försvarsbeslutets (låt oss kalla det Fö 1925 framöver) genomförande blev dock hårt kritiserat och med löfte om en ordentlig utredning och eventuell stärkning av det svenska försvaret segrade högernfalangen 1928 och därmed klev Arvid Lindmans regering in. Bland annat hävdade de att de principer som Fö 1925 hade baserats på var föråldrade och situationen kring Östersjön hade förändrats sen dess. Den Åkermanska utredningen var alltså den konservativa högerns vallöfte och kom till i ett försök att stävja de Social-Demokratiska och frisinnades nedrustningssträvanden.

Problemet var bara att inom försvarsvänliga kretsar, som generellt också var högerorienterade, undrade man huruvida Lindman verkligen var rätt man för jobbet. Värre blev det när utredningens sammansättning och uppdrag slutligen offentliggjordes. Speciellt var det en grupp militära officerare som opponerade sig. Som en reaktion mot den Åkermanska utredningen startade ett antal militära ledargestalter en militär tidskrift vid namn Ny Militär Tidskrift (NMT). I gruppen fanns bland annat Helge Jung, Axel Gyllenkrok och C. A. Ehrensvärd. I själva verket var denna grupp av militärer för ett solidaritets försvar som kunde samarbeta med NF, med inriktning gentemot flygstridskrafter (läs gärna Arvid Cronenbergs bok om NMT Militär Intressegrupp-politik från 1977). De var därtill för en återgång till kostnadsramarna från Fö 1925 som de tyckte räckte för denna typ av kvalitativt försvar. Av den orsaken kom också gruppen runt NMT väl överens med Social-Demokraterna som även de strävade efter en återgång till Fö 1925.

Även om Lindmans och Malmbergs initierade utredning  och dess ledamöter inte ingav något förtroende inför allmänheten, blev det dock allt mer uppenbart under det tidiga 1930-talet att en ny allomfattande utredning om det svenska försvaret behövde genomföras. Per Albin Hansson gick i bräschen här bland annat och motionerade om detta. Även NMT förespråkade en sådan. När Ekman sedan tillträdde sin andra regeringsperiod efter Lindmans regering tillsatte han den välkända Försvarskommissionen 1930 med Per Albin Hanssons som ordförande. För att inte Lindmans och Malmbers ”Åkermanska” utredning helt och hållet skulle gå i stöpet avgavs den snabbt under 1930 innan den nya regeringen tillträdde.

Det skulle ta hela fem år innan Försvarskommissionens betänkanden skulle avges till regeringen. Det var inte särskilt märkligt egentligen. Dokumentet blev totalt över 2000 sidor och omfattade i princip hela landets försvarsverksamhet. Att det tog tid får anses som naturligt. Men vad spelade detta för roll för det civila försvarets utveckling då? Jo, det är alltså ett år in i försvarskommissionens anno 1930s jättearbete som Gustav Roséns utredning om luftskydd för befolkningen slutligen levererades till statsminister Ekman. Den kom alltså i ett skede när dels gamla utredningsverksamheter hade lågt förtroendekapital, dels kom den efter att försvarsfrågor hade debatterats ideligen och dels precis efter att Ekman själv hade initierat en enorm utredning som delvis också omfattade det problem som berördes i Christensons utredning. Vidare, rent innehållsmässigt så måste Christensons rekommendationer om Luftvärnskanoner i samtliga svenska luftskyddsorter framstått som problematiska, eller åtminstone tvungna att ses över, i samband med att det svenska flygvapnets framtid utreddes inom FK 1930. Nyttan och effektiviteten av en luftskyddsorganisation som Christenson hade förespråkat hängde ju i högsta grad på hur det svenska flygvapnet utvecklades i framtiden.

Här har vi alltså en sannolik förklaringsmodell varför Gustavs Roséns initiativ från 1928 gick i stöpet och endast resulterade i ett cirkulär till länsstyrelserna. Inte nödvändigtvis på grund av dess innehåll men snarare på grund av turbulensen bland försvarsfrågor i stort under perioden.

Det är dock sannolikt så att många av de lärdomar som gjordes i Christensons utredning direkt fördes över till nästkommande generation av utredningsledamöter. Faktum är att både Axel Gyllenkrok och C. A. Ehrensvärd, två nyckelpersoner i NMT gruppen agerade militär expertis i Christensons utredning och båda de två var blev sedan ledamöter i FK 1930  (även Gustav Rosén, som själv initierat Christensons utredning kom själv att ingå bland FK 1930s ledamöter). Framförallt Gyllenkrok betraktades som en expert på flygstridskrafter. Enligt militärhistorikern Arvid Croneberg så var det eventuellt Gyllenkrok som skrev de delar av NMT:s kända debattskrift Antingen-Eller som berörde flygvapnet och 1929 levererade Gyllenkrok också en bok på temat Det nutida flygvapnet.