Det Svenska civila försvarets historia: Så blev Skyddsrum ett juridiskt objekt

Vad är ett skyddsrum egentligen? När man säger skyddsrum så tänker nog de flesta på sådana rum som finns i många källare runt om i Sverige och i världen som åtminstone till ytan sett, och i teorin, ska skydda människor från olika typer av bombanfall och sekundära effekter av de. Det är dock inte självklart att ett skyddsrum är ett skyddsrum.  I praktisk mening kan ju ett rum eller utrymme ämnat för skydd mot fallande bomber och nära explosioner bestå av nästan vad som helst. Källare, garderober, tunnelbanor, trappuppgångar, köksbord eller naturliga grottor skulle kunna vara ett skyddsrum i någon mening. I själva verket är begreppet ”skyddsrum” snarare en juridisk term vars innehåll bestäms av, i vårt fall, svenska staten.

Vi svenskar idag tänker sällan kring skyddsrumsskylten på detta sättet. Skyddsrummet är idag en så integrerad del av den moderna stadens grovmaskiga textil att vi knappast reflekterar över deras existens. Inte ens vid de tillfällen då vi till och med kliver in i dom till vardags verkar tanken slå oss. Många invånare i vårt land går ner och hämtar cykeln i sitt bostadshus, hämtar volymer ur företagets arkiv, eller kanske tränar kampsport i en källare utan att reflektera över vad dessa lokaler är och från början var tänkta att skydda oss ifrån. Än mindre reflekterar vi över dess juridiska implikationer och vad som egentligen avgör vad ett skyddsrum är och inte är.

En omständighet som egentligen är ganska intressant är nämligen att de skyddsrum som till daglidags kallas skyddsrum, är rum, i din och min källare, som är under statens kontroll. D.v.s. att vi händelse av krig eller höjd beredskap har staten rätt att disponera dessa lokaler och du är skyldig att tåla åtgärder i enlighet med civilförsvarets behov. Du är skyldig att lämna plats och du är också, tills dess, skyldig att underhålla skyddsrummet samt att tåla att myndigheterna genomför kontroller och ålägger dig förbättringar på skyddsrummets konstruktion.

Detta är rester av lagstiftning som kom till före andra världskriget och som idag är betydligt mildare än de var under 1940-1950-talet efter det att lagstiftningen kom till. Bland annat så inom civilförsvarets organisation utsågs hemskyddspersonal till befäl över skyddsrum, och de hade, i händelse av krig eller höjd beredskap, befogenheter att bestämma när och vilka som kunde få komma in och men också lämna skyddsrummet. Du fick inte heller bygga nya byggnader och bostäder utan att ta hänsyn till civilförsvarsplanerningen och under lång tid var det obligatoriskt att bygga skyddsrum i nya bostäder. Så är det till viss del fortfarande (dock realiserades detta krav inte från kommunernas sida idag). Och det är inte bara själva beteendet i och runt skyddsrummet som är reglerat. Skyddsrummens utseende och utrustning, position och konstruktionssätt är även det reglerat. Skyddsrummen är helt enkelt väldigt lika varandra på grund av att deras utseende är hårt reglerat.

Runt de skyddsrum, som vi idag ser som tomma på mening i en värld där vi inte längre står inför några större krigshot, finns alltså en lång tradition av lagstiftning och regler som i någon medborgarrättslig bemärkelse är ganska anmärkningsvärda. I våra källare finns ett kluster av statlig närvaro som är ganska vittgående vid händelse av krig.

Anledningen till att skyddsrum i svensk mening alltid syftar till ett av staten ordnat utrymme har alltså, som jag antytt, historiska skäl och beror på att regeringen under perioden 1938-1940 stiftade lagar som gjorde skyddsrummet till just en statlig angelägenhet. Framförallt klubbades skyddsrumskungörelsen 1940. Lagändringen och kungörelsen som gjordes då är så viktig att det går att säga att det  finns ett slags före och efter 1940 i skyddsrummets svenska historia. Före 1938, innan denna boll kom i rullning, var skyddsrum en löst sammansatt term som hänvisade till egentligen vilket utrymme som helst av väldigt skiftande och provisorisk karaktär. Men så presenteras proposition 43 och 18 år 1939, och 1940 bestämmer riksdagen att: i de luftskyddsorter som regeringen bestämt, är fastighetsägare skyldiga att ordna skyddsrum i nybyggnationer med mer än två våningar och som är avsedda för bostäder eller affärsverksamhet av något slag. Därtill får redan existerande industrianläggningar och fastigheter, ämnade att husera mer än 50 personer under höjd bereskap, pålagor om att de måste ordna skyddsrum.

I och med denna lagstiftning så gick skyddsrummet ifrån att vara endast en idé med vida ramar, till ett standardiserat, juridiskt och statligt kontrollerat utrymme i våra städer. I resten av det här inlägget tänkte jag berätta något hur det blev så, om bakgrunden till  proposition 43 och 18 som klubbades 1940, och i och med detta klargöra något om den förvandling som skyddsrums lagstiftningen och därmed också skyddsrummets fysiska tillvaro genomgick.

Bakgrunden till proposition 43 och 18 finns att hämta ganska direkt från luftskyddslagens instiftande 1937. Under åren 1937-1939 avsatte den svenska regeringen totalt 400.000 kronor ur budgeten för skyddsrumsändamål. Framförallt var det till olika myndighetskontrollerade organisationer och anläggningar som medlen skulle gå till. Enligt en promemoria som lämnades till socialdepartementet den 2:e september 1938 från luftskyddsinspektionen hade inga av dessa pengar i realiteten använts. Orsaken var (enligt referat av pm:et i prop. 1939:1) att kommunernas och landstingens planering inte hade färdigställts sedan luftskyddslagen hade trätt i kraft ett par år tidigare och därav hade konstruktion av skyddsrum inte påbörjats än.

Septemberkrisen 1938 (ibland också kallad Münchenkrisen) satte dock kommunernas planering i rörelse om än fortfarande på en moderat nivå. Den stressade tidsandan och situationen i Europa verkar ha skapat ett politiskt tryck att reda upp dessa frågor (till exempel skriver högerpolitikern Fritiof Domö m. fl. om detta i en lång och välarbetad motion i första kammaren (nr 152)). Framförallt verkar det som att det skedde en förändring i mentalitet från kommunernas sida. Till en början var det dock en relativt långsam förändring. Under hösten 1939 visade det sig i en granskning att endast 16 skyddsrumsprojekt hade påbörjats för de lokala luftskyddsorganisationerna. Därtill upptäckte luftskyddsinspektionen att många av dessa projekt hade brister, delvis på grund av att de själva inte hade nog med personal för att bistå med teknisk hjälp vid planläggningen som var tänkt.

Men, I mars 1939 anmälde luftskyddsinspektionen till socialdepartementet att de förväntade sig att skyddsrumsbyggandet skulle ta fart ordentligt de kommande åren. Totalt sett såg de framför sig ett behov av 6.2 miljoner kronor för att täcka kostnaderna för nationens nya skyddsrum, vara de fick ungefär 4.3 miljoner kronor. I och med detta äskande föreslog luftskyddsinspektionen också en viktig förändring i lagstiftning för att råda bot på kommunernas bristande intresse i skyddsrumsbyggande.  Begynnelsen av ett nytt stort krig var nu bara runt knuten och nu började det bli bråttom.

Problemet som luftskyddsinspektionen ville lösa var att i och med Luftskyddslagen från 1937 reglerades inga skyldigheter att bygga skyddsrum, inte heller ersättningen för skyddsrumsbyggande hanterades.  Snarare hade den Civila luftskyddsutredningen från 1936 (som låg till grund för luftskyddslagen 1937) förespråkat, i linje med Försvarskommissionen 1930:s betänkande (utgivet 1936), att åtgärder så som skyddsrum och andra förberedelser endast skulle utföras när nationen utsattes för direkt hot. Detta för att förhindra en allt för radikal militarisering av samhället. Engagemang under fredstid skulle alltså i och för sig understödjas ekonomiskt, men ske på frivillig basis tills dess att reell krigsfara hotade. Statligt bidrag till skyddsrumsbyggande skulle dessutom endast utgå till skyddsrumsprojekt som startades i redan existerande byggnader. Lagstiftningen var helt enkelt inte tvingande på ett sätt som fodrades för att få till en akut upprustning av det civila försvaret bland kommunerna. Därför hade också engagemangen i luftskyddsfrågor generellt skiftat oerhört mycket mellan kommuner. Här krävdes hårdare nypor och tydligare lagstiftning helt enkelt.

Samtidigt pågick en debatt om gasmasker och huruvida sådana skulle kunna delas ut av staten till befolkningen. Före atombombens intåg som den stora skräcken hade gasbombningen en liknande status som symbolen för massdöd (anslagen till gasmasker var förövrigt betydligt större än skyddsrumsäskanden). För att slå två flugor i en smäll tillsatte då statsrådet Albert Forslund en utredning som skulle behandla dessa två frågor (ett påbud om detta hade också förekommit i ett statsutskottsutlåtande från 1938) Dels gasskydd för befolkningen, dels klargörandet av skyldigheter och kostnadsfördelningar kring skyddsrum. Även den nyinstiftade luftskyddsinspektionen hade påbörjat en del egna undersökningar. 1938 hade Luftskyddsinspektionen tillsammans med byggnadsstyrelsen undersökt dels vad som krävdes av ett skyddsrum, hur det skulle se ut, vad det skulle klara och i vilka områden det behövdes. När Luftskyddsutredningen från 1939 (SOU 1939:42) var klar kompletterades den med byggnadsstyrelsens PM.

När utredningen var klar delades utredningsmaterial och byggnadsstyrelsens PM upp i två, omarbetades och levererades av statsrådet för socialdepartementet Gustav Möller som två separata propositioner. En proposition som berörde själva Luftskyddslagen (nr 18) och som reglerade  kommuners och statens skyldigheter att dels anordna allmänna och enskilda skyddsrum i existerande industrier och fastigheter av viss storlek. Den andra propositionen berörde byggnadsstadgan och reglerade när och i vilka byggnader som nya skyddsrum skulle byggas i (prop nr 43). efter att de hade behandlats av statsutskottet så godkändes de av riksdagen utan någon debatt.

I och med dessa lagändringar blir det alltså obligatoriskt för fastighetsägare av olika slag att konstruera skyddsrum. Dels i samband med nybyggnation av en viss storlek där människor förväntas uppehålla sig under krig, dels för redan existerande byggnader och industrier med samma förutsättningar. Det skulle också utgå ersättning för skyddsrumsföretag. Hela två tredjedelar av kostnaderna för konstruktionen av skyddsrum skulle ersättas och den tredje delen tänkte Möller sig skulle tas ut genom hyra eller av kommun själv. I och med denna lagändring förutsåg alltså regeringen att de största problemen med bristande produktionstakt skulle åtgärdas. Utan något större motstånd, annat än från några bittra fastighetsägare (framförallt motionerade några riksdagsmän om mer ersättning till fastighetsägare för skyddsrumsproduktion), så klubbades dessa två propositioner av riksdag och regering och plötsligt gick skyddsrummet från att vara något oreglerat  och idé-artat till att bli standardiserat och kontrollerat av staten.

Effekten av den nya lagstiftningen blev dessutom förstärkt av den rekvisitionslag som hade klubbats några år tidigare, 1938. I denna rekvisitionslag (prop 4:1938) fastställs det att luftskyddets organisation har rätt att till förfoganderätt av egendom som ingår i luftskyddsplanläggningen eller som krävs för luftskyddets behov. I och med denna lagändring så fick alltså luftskyddsinspektionen och de personer som är luftskyddets representanter i länen rätt att ta över och nyttja platser och fastigheter, utrustning och bilar som kan tänkas behövas för luftskyddets behov. Naturligtvis blev också skyddsrum en sådan plats och del i fastighet som föll under denna lag när Skyddsrumskungörelsen 1940 klubbades.

För en teknik- och idéhistoriker finns det något mycket viktigt inbäddat i den typ av lagstiftning som uttrycks i de tre olika lagförslagen. Hur dessa tre lagförslag samverkade ledde till vittgående konsekvenser för hur skyddsrummen senare utvecklades under egentligen hela 1900-talet. Eftersom staten, eller av staten utsedd myndighet, nu måste göra en bedömning om ett byggnadsföretag har producerat ett skyddsrum eller ej, och eftersom samma myndighet dessutom ska ge ersättning för de extra omkostnader som kommer i samband med skyddsrumsproduktion, behöver myndigheten en korrekt definition av vad skyddsrum är. Både för myndighetens skull och för fastighetsägarens skull, så att de båda ser efter samma sak. Skyddsrummet som typmodell behöver alltså standardiseras i någon mån för att dessa lagändringar skall kunna omsättas i praktik. Annars skulle byggföretagen kunna mena att vilken källare som helst är ett skyddsrum. Därtill skall nu dessa skyddsrum, uppförda med statens goda minne fungera ändamålsenligt och faktiskt också skydda statens invånare mot eventuella bombanfall. Annars skulle själva satsningen och de utbetalda medlen vara meningslösa. Detta ställer krav på myndigheten att göra modeller av ändamålsenlig typ som kan skydda mot den förväntade typen av bomber som kan tänkas falla över en stad. Nästa steg blir alltså att förklara hur en ändamålsentlig typ ser ut; tryckvågor och splitter, skyddsrummets brandsäkerhet och generella hållfasthet i enlighet med den senaste bombtekniken behöver nu klargöras. De blir alltså plötsligt relevant att hålla en så kallad ”vetenskaplig” diskussion om skyddsrummets utformning. Om skyddsrummet ska garantera säkerhet och därtill i statens namn, finns det alla skäl att tillsätta en expertingenjör för att på så sätt beräkna förväntade skador. Denna typ av lagstiftning bjuder alltså inte bara en tydligt utformad standardisering och därmed reglering av dessa rum, den bjuder också in en förvetenskapliggörande av skyddsrummets fysiska attribut. Det vill säga med en lagbunden definition av skyddsrum följde standardisering och statlig reglering, men också skyddsrumsexperten i sig och skyddsrummet som ett enskilt kunskapsfält. Det yttersta exemplet på denna process är luftskyddsinspektionens första skyddsrumsanvisningar från 1938 kallade A6:38. Här finns alla mått och formler som krävs för att få till stånd ett skyddsrum i enlighet med den kunskapssfär som fanns under åren före utbrottet av andra världskriget.

Under hela 1900-talet och fortfarande idag, ger den myndighet som ansvarar för civil försvar ut material med anvisningar för hur skyddsrum ska se ut. De har ju givetvis uppdaterats sedan 1940-talet, men dessa dokument fungerar väl som en tidsspegel för hur vilka konsekvenser den statliga regleringen av skyddsrum under början av 1940-talet slutligen fick. Vi ser dom idag som självklara, som något som bara finns i vår nära bostadsmiljö. I själva verket lever lagstiftningen kvar till stor del sedan dess även om skyddsrummens fysiska attribut har förändrats. De är fortfarande, först och främst, juridiska objekt som i krigssituation plötslig blir statens angelägenhet, oavsett om du har dina porslinstomtar förvarade i dom eller inte.

Det mest magnifika man kan tänka sig: Katarinaberget och de bergfasta skyddsrummen

tekniskdata-katarina

Tekniska specifikationer av Katarinabergets skyddsrum.

Det idag mycket välkända Katarinabergets skyddsrum kom till under period i Civilförsvarets historia då det började bli allt mer tydligt att vätebomber hade kommit för att stanna. För dig som ännu inte har sett det så ligger det utsträckt mellan Björns Trädgård och Slussen på söder i Stockholm. Liknande byggnationer finns på många andra håll i Sverige. Några av dem mest kända ligger i Stockholm, till exempel Klarabergets skyddsrum och Johannesgaraget, men även i Göteborg finns Otterhällan, i Västerås ligger Mariaberget och i Karlskrona ligger Berggården som då var ”Sveriges Modernaste skyddsrum” om civilförsvarsstyrelsen själv fick uttala sig. Samtliga av dessa kom till under 1950-talets senare hälft då regeringens la om sin civilförsvarsstrategi gentemot total utrymning. De stora bergfasta skyddsrummens epok således relativt kort om man ser till de svenska skyddsrummens hela historia. Den påbörjades under mitten av 1950-talet och hade sin peak 1960.

Just Katarinaberget har behållit sin status som kronjuvel bland de andra trots att det är ett av de äldre av sitt slag. Sannolikt beror det på dess enorma storlek. Som bilden ovan antyder så skulle Katarinaberget kunna husera maximalt 20.000 personer i nödfall. Under mer kontrollerade förhållanden skulle anläggningen logera ca 5.000 personer. Detta var då sannolikt världens största skyddsrum och blev internationellt känt som just det åren efter att anläggningen invigdes (idag vet vi att även Schweiz har en anläggning som kan husera 20.000 personer). 1959 skrev Times Magazine om Katarinaberget och BBC gjorde tevereportage samma år. Generaldirektör Åke Sundelin var inte heller själv dålig på att marknadsföra detta prestigeprojekt internationellt. Vid ett anförande på internationella Civilförsvarskonferensen höll Sundelin ett tal och beskrev då skyddsrummet, så ödmjukt det bara gick, som världens största av sitt slag.

Även nationellt hade skyddsrum av detta slag en viktig funktion. I civilförsvarspropaganda från 1950- och 1960-talen filmar producenterna gärna ifrån skyddsrummen under övningstillfällen eller tillrättalagda scener när skyddsrummen brukas i ”fredstid”.

ritning-katarinaberget

Tidig ritning av Katarinabergets skyddsrum

Det kanske framstår idag som att dessa anläggningar på sätt och vis döljer sina riktiga syften. I de flesta fall så har skyddsrummen ett så kallat ”fredligt” användningsområde. Garage är en vanlig funktion i centrala Stockholm, men de kunde även fungera som som ungdomsgårdar, gymnastiksalar eller egentligen vilka allmännyttiga funktioner som helst. Mariaberget i Västerås är en klassiker som ofta är omskriven. Här fanns en flickskola, teaterscen, garage, gymnastiksal och bastu, och dessutom fick de in en bar också. Detta var en mycket medveten strategi från civilförsvarsstyrelsens håll och bakom den låg framförallt ekonomiska incitament. Det kostade mycket att bygga anläggningar av detta slag, även när de var färdigbyggda kostade de eftersom ventilationen krävde mycket underhåll och energiåtgång. Om Civilförsvarstyrelsen redan i planeringsskedet kunde binda avtal med aktörer som kunde nyttja anläggningarna i fredstid var mycket vunnet. I Katarinaberget var det Oljekooperativet som Civilförsvarsstyrelsen samarbetade med och det gör dom fortfarande idag.

Katarinabergets skyddsrum skiss

Sprängskiss av Katarinabergets skyddsrum

 

Men vad var planen med dessa skyddsrum egentligen då? Jo, själva idén bakom skyddsrum av denna enorma storlek var framförallt att ett stort antal människor skulle kunna stanna kvar i de stora städerna efter den initiala beredskapsutrymningen hade fullbordats.  I Marspromemorian från 1955 lägger Helge Jung ut denna strategi till 1953 års Civilförsvarsutredning. För att kunna upprätthålla en krigsorganisation och inhemsk produktion även under krig var ett stort antal människor tvungna att stanna kvar i städerna där de livsviktiga industrierna och administrationen fanns. Det var livsviktigt, inte bara för produktionen, men även för motståndsviljan att folket kunde känna sig säkra under beredskap och krig . Utan motståndsviljan skulle inget krig kunna överlevas.

Det är därför tekniska specifikationer på dessa skyddsrum ofta rymmer två olika antal. Ett för logering och ett maximalt antal. Maxantalet var egentligen bara ett cirka antal utifall en panikutrymningen behövde göras före bereskapsutrymningen hunnit genomföras och representerar således ”ståplatser”, emedan den lägre siffran representerar antal människor som kan leva och bo i skyddsrummet under längre tid, kanske i flera månader.

Det finns utrymme att moralisera en hel del över Civilförsvarsstyrelsens planer så här i efterhand gällande deras utrymningsplanering och dessa närmast megalomaniska projekt. Är det egentligen rimligt att tänka sig att de skulle kunna fylla dessa skyddsrum med 20.000 personer på bara några få minuter? Och i vilket skede drar man igen dörren för de som försöker ta sig in? Ur ett praktiskt perspektiv framstår dessa skyddsrum som produkten av en oerhört stelbent och positivistisk syn på vad som är rimligt att förvänta sig i ett krig. Man ska dock komma ihåg att riktlinjerna kring sitt arbete fick de ovanifrån, vid det här laget, speciellt från Helge Jung och försvarsministern.

Civilförsvarstyrelsen och deras planering stod i och för sig inte oemotsagda. Under 1950-talet växer kritiken mot planeringen som för bland annat AMSA (Aktion mot Svenska Atomvapen) representerade en naiv inställning till Sveriges möjligheter i krig. Bertil Svahnström var en ledande figur inom AMSA och kritiserade de stora skyddsrummen när han fick tillfälle. Men även journalister, vänsterpolitiker och författare som Inga Thorsson, Barbro Alving, och Sara Lidman skrev och kritiserade både militären och civilförsvaret. För att inte tala om Överste Georg Gärdin förstås, som jag tidigare nämnt på den här bloggen.

Det går inte heller att säga rakt ut att Civilförsvarsstyrelsen tänkte sig att dessa verkligen skulle kunna fungera fläckfritt. Kanske var det så att de bergsfasta skyddsrummens blotta närvaro endast skulle fungera propagandistiskt både utåt och inåt. Precis som med det militära försvaret planerade Civilförsvarsstyrelsen att de skulle göra alla försök till attack så komplicerade och dyra att det helt enkelt inte skulle vara värt besväret. Ur ett sådant perspektiv går det att betrakta dessa enorma bergsfasta skyddsrum som ett slags defensivt avskräckningsvapen. Om en fiende såg att Sverige befäste sig både militärt och civilt, kanske fienden inte skulle anse det värt kostnaden att verkligen anfalla. För den enskilde svenskens del kanske de också hade en lugnande effekt. Med vetskapen att staten hade planerat vad hen skulle göra och byggt skydd för  en krissituation kanske det gick att sova lite tyngre om nätterna.

För den som är intresserad av dessa bergfasta skyddsrum finns det mycket att läsa om. Jag vill varmt rekommendera Kalla kriget med Hjaks artiklar och foton på Stockholms samtliga stora skyddsrumsprojekt. Journalisten Johan Lindberg har också skrivit och fotat en del. Vad gäller böcker och artiklar så kan jag rekommendera Wilhelm Agrells avhandling från 1986, Alliansfrihet och Atombomber men också Marie Cronqvist många artiklar på temat. Även Vilhelm Sjölins (red.) I skuggan av kriget från 2013 ger en bra överblick.