Det Svenska civila försvarets historia. Del 1: De nya flygstridskrafterna och det totala kriget

För den som intresserar sig för det svenska civilförsvarets historia så har de grundläggande milstolparna inte varit särskilt svåra att identifiera. Luftskyddsinspektionen startades 1937 på anmodan av Per Albin Hanssons regering och tidigare samma år hade Luftskyddssinspektionens (sedermera Civilförsvarsstyrelsen)  parhäst, Riksluftskyddsförbundet, bildats inne på överståthållare Torsten Nothins kontor. Bakom beslutet att bilda de två organisationerna brukar historiker och författare hänvisa till den utredning som påbörjades 1936, som ovantligtvis också avslutades samma år. Och mycket riktigt så är det just denna utredningen som var definierande. Det var med Luftskyddsutredningens resultat från 1936 som luftskyddsinspektionen grundades efter och under arbetets gång stod det också klart för utredarna att en statlig luftskyddsmyndighet behövde uppbackning från en allomfattande nationell frivillig organisation.

Luftskyddsutredningen från 1936 är allmänt känd som en av de snabbast avslutade parlamentariska utredningarna i utredningarnas svenska historia. På ungefär ett halvår lyckades ledamöterna i utredningskommittén läsa på, ta emot promemorior, tala med sakkunniga, åka på studieresor och författa ett betänkande som mer eller mindre i sin helhet gick direkt till proposition. Till en början kan det verka märkligt, sen leder tanken snart till att de kanske helt enkelt var väldigt effektiva i sitt arbete. Men var det verkligen så? För det som händer när vi gräver lite djupare i mellankrigstidens svenska försvarsdebatt, är att det blir uppenbart att de tvistefrågor som eventuellt skulle kunna förhala och skapa debatt i en dylik utredning egentligen hade förekommit och utretts mycket tidigare. Hur det svenska försvaret skulle hantera tillkomsten av den nya tidens flygande krigsföring hade nämligen utretts flera gånger sedan mitten av 1920-talet. Och anledningen till att det slutligen gick så snabbt, hävdar jag, var att 1935-1936 rådde det i stort en parlamentarisk konsensus kring det civila försvaret. Alla parter var redan överens när utredningen gjordes. Det egentliga utredningsarbetet  gjordes framförallt inom ramen för försvarskommission 1930, eller i folkmun känt som FK 1930.

I den här artikelserien kommer jag att utforska några strån i mellankrigstidens försvarsdebatt som allt eftersom ledde till organiserandet av ett svenskt civilt försvar. Inte nödvändigtvis för att utmana den historieskrivning som redan finns, utan snarare för att nyansera befintliga rön något. Att det svenska civila försvaret skulle bli som det blev var inte självskrivet eller enkom ett resulat av luftskyddsutredningen från 1936, utan är snarare ett resultat av ett antal kompromissartade beslut kring försvarsfrågor som gjordes i en tid då helt andra politiska krafter och mål härskade svensk politik.

Del 1: De nya flygstridskrafterna och det totala kriget

Det allra första steget mot att förstå det civila försvarets framväxt är att förstå mellankrigstidens syn på krig och modern krigföring generellt. Här finns två spår att följa. Dels gäller det teknologi och då syftar jag framförallt på flygstridskrafternas intåg i modern krigföring och som ett resultat av den; idén om det totala kriget. Dels handlar det den defaitistiska stämning som rådde efter första världskriget. Som ett resultat av den tog pacifistiska politiska ideer plats i politiken, vilka sedan ledde till att en av de stora frågorna inom militär politik blev nedrustningsfrågor.

Vi kan börja med synen på flygstridskrafter och krig generellt. Ofta är det de tyska bombingarna i Spanien under det spanska inbördeskriget som får stå som startskottet för flygbombningens taktik i den moderna krigföringen. Härtill brukar hänvisas till Picassos målning ”Guernica” som på ett eller annat sätt ska visualisera civilbefolkningens panik under spanska inbördeskriget. Men, egentligen är flygbombning i runda slängor 20 år äldre än så. Egentligen var det en italienare vid namn Cavotti som stod för startskottet (eller ”startbomben” om man så vill). I Tripoli, Libyen, 1911 fällde Cavotti ett antal bomber från sitt flygplan över fienden. Ett år senare använde också Turkarna flygstridskrafter på balkan. Enligt historikern och författaren Sven Lindqvist (se boken Nu dog du: bombernas århundrade) så är det via Balkankriget 1912 som den svenska militären får upp ögonen för de nya flygstridskrafterna. Härifrån skriver observatörer hem till Sverige och under våren 1912 skriver också svenska dagstidningar om den nya sortens krig. Under dessa flygvapnets tidiga år gick utvecklingen snabbt och när första världskriget bryter ut har alla stormakterna flygplan för spaning, jakt och/eller bombfällning i sina militära repertoarer . Det är dock inte tal om några enorma styrkor av den art som skulle visas upp under andra världskriget (titta gärna i Lars Eriksson Wolkes Krigets idéer för mer om detta).

Den svenska militären, både armén och flottan, började tidigt att experimentera efter 1912, men det var först efter försvarsbeslutet 1925 som en självständig vapengren instiftades av regeringen. Året efter, 1926 fick det svenska flygvapnet en egen befälhavare och det är egentligen från och med detta år som vi på allvar kan börja diskutera det svenska civila försvarets historia.

För det är var ju så, att introduktionen av flygstridskrafter var inte bara en ny vapengren. De nya vapnen innebar också en helt ny syn på hur krig kan och kommer att föras. Under första världskriget stod det klart att det nya kriget innebar en mobilisering av hela samhället. För den som är det minsta intresserad av 1900-talets krigshistoria känner säkerligen till begreppet totalt krig. Under denna doktrin ansågs samtliga delar av ett lands industriella kapacitet vara av värde för upprätthållandet av det egna landets militära krigsinsatser.  Detta innebar också att samtliga delar av ett samhälle också var lovligt byte för offensiva insatser från en motpart. Det var helt enkelt logiskt att bomba civila arbetarbostäder eftersom varje arbetare indirekt kunde bidra till att ett land upprätthöll sin militära styrka. Om ingen kunde producera ammunition i fabriken, då skulle det snart inte längre finnas ammunition på fronten heller. Detta tankesätt kunde appliceras på alltifrån direkt militär utrustning till spannmålsproduktion och skokräm.

Denna mentalitet blev alltmer förhärskande efter första världskriget och man kan säga att flygvapnet på sätt och vis passade som hand i handske i det totala krigets värld. Till skillnad från landstridskrafter och flottan så var ju flygstridskrafterna den enda vapengrenen som kunde tränga djupt in bakom fiendens linjer och verkligen nå de industriella kärnområdena och således bomba civilbefolkningen. Men ur ett defensivt perspektiv innebar ju detta problem. Givet att flygstridskrafterna är ett faktum, hur ska en befolkning skydda sig? Att på något sätt organisera den stora allmänheten, den civila befolkningen, så att de kunde skyddas och skydda sig från flygbombning ansågs då vara det enda sättet.

Men innan vi går in på detaljerna kring det ska vi också behandla en annan omständighet som var viktig på ett mer praktiskt plan för svenskt civilt försvar. Under ungefär samma kronologiska spann som flygstridskrafterna introducerades växte nämligen pacifismen som politisk idé i Sverige. Att vara pacifist var mode kan man säga och framförallt var det vänsterfalangerna inom svensk politik som förespråkade en pacifistisk hållning gentemot militära angelägenheter. Pacifismens intåg i politiken var även den ett resultat av första världskrigets grymheter. Med vetskapen om hur krig numera kunde bedrivas och vilka resultat krig kunde få, hur kunde någon människa önska krig överhuvudtaget? Det var naturligtvis lätt för de socialistiska partierna med utopiska slagord skjuta över en krigsromantiserande nationalism på sina konservativa högermotståndare. Och till stor del hade de ju också rätt i sin kritik. Rent konkret så avspeglades den pacifistiska ådran i svensk politik i avrustningssträvandena som gjordes inom svenska krigsmakten under de social-demokratiskt ledda regeringarna och så småningom blev upprustning eller nedrustning en fråga om höger eller vänsterpolitik.

En mycket viktig aktör i sammanhanget är Per Albin Hansson. Det var bland annat genom pacifismens retorik som Hanssons lyckades ta sig fram i svensk politik. Hansson var också arkitekt bakom det tidigare nämnda försvarsbeslutet 1925 som har blivit känt som ett enormt steg mot avrustning under mellankrigstiden. Det var förstås skillnad och bred i åsikterna även inom partierna och så småningom skulle Social-Demokraterna under mitten av 1930-talet bli ett slags mellanparti med endast ett par radikala pacifistiska röster så som Elof Lindberg bland sig.

Det fanns också en internationell pacifistisk rörelse som påverkade de svenska försvarsbesluten under mellankrigstiden. Nedrustningkonferensen i Genevé 1932 var ett exempel. Hit skickade C. G. Ekmans regering en delegation där de svenska ledamöterna på allvar framförde förslag om ett eventuellt förbud mot luftkrigföring överhuvudtaget. Även här var Hanssons inblandad.

Eftersom de växlande vädren inom försvarsdebatten påverkade hur försvaret utvecklades under mellankrigstiden så påverkade detta också hur de civila försvaret kom att utvecklas. Detta berodde bland annat på följande förhållande. Grovt resonerat så finns det två sätt att försvara en civilbefolkning mot flygbombning. Det ena sättet är aktivt och det andra är passivt. Antingen så utformar militären flygstridskrafter för att möta anfallande bombplan i luften och därmed nedkämpa dom tillsammans med understöd från artilleri. Det går också att aktivt anfalla fiendens flygbaser för att på så sätt förhindra fienden att initiera anfall mot civila mål. Detta är den aktiva principen. Den passiva principen betyder att staten och militären ombesörjer för skyddsrum, nedsläckning, brandbekämpning och evakuering av den civila befolkningen och på så sätt skyddar dom och viktiga industriella centra, men utan att skjuta tillbaka i någon högre grad. Givet detta, beroende på vilken riktning som det svenska militära försvaret tog skulle det också påverka möjligheterna för att försvara civilbefolkningen. Om regeringen inte satsade på ett utbyggt flygvapen till exempel, skulle aktivt försvar omöjliggöras.

Ytterligare en faktor för civilförsvarets utformande var på vilket sätt och i vilken grad Sverige skulle kunna bli inblandat i en eventuell konflikt. En fråga som också berörde Sveriges neutralitet och/eller alliansfrihet och därmed behovet av att hålla igång en stor krigsapparat. I förlängningen handlade denna fråga om hur sannolikt det var att en fiende skulle sätta in flygstridskrafter mot ett neutralt land som Sverige eller om eventuella konflikter skulle begränsa sig till territoriumstrider längs med kusterna och ute till havs. Sverige är dessutom ett geografiskt stort land. Beroende på vilken fiende man räknade med skulle behovet av ett ordnat försvar variera mellan städer, kustremsor och regioner eftersom avstånden skulle begränsa möjligheterna att bomba svenska städer. Något som naturligtvis också påverkade synen på ett civilt försvar. Var det ens någon mening med att ha en nationellt ordnat civilt försvar när det var mest sannolikt att de stora städerna i söder skulle bli mål?

Detta är alltså, i ytterst korta drag, några av de idémässiga riktningar som under mellankrigstiden påverkade hur det svenska civila försvaret kom att utvecklas. Med det sagt så är det inte alls självklart att Sverige skulle få ett så utbyggt civilt försvar som det sedermera fick. Speciellt gällde detta idén om skyddsrum till befolkningen. Att det svenska civila försvaret utvecklades som det gjorde berodde mycket på de förutsättningar som rådde under mellankrigstiden och de försvarsstrategiska val som gjordes då. Det är också viktig att komma ihåg att dessa förutsättningar skilde sig ofantligt mycket åt från situationen under Kalla Kriget, vilket ofta är den period som vi använder som måttstock för att förstå det svenska civila försvaret historia. Det var bland annat detta problem som föranledde Civilförsvarsstyrelsens förtroendekris senare under 1950-talet. Då var krigets förutsättningar återigen radikalt förändrade och den eventuelle fienden var betydligt lättare att identifiera än under den period då det svenska civila försvaret föddes.

Arkivresor till det Svenska civilförsvarets mitt

arkivresor-bakgrund-stor2

Vad är det för berättelser som döljer sig i inom det svenska civilförsvarets historia? Föreliggande sida kommer, precis som rubriken antyder, bestå av ett antal mindre historiska resor till det Svenska civilförsvarets mitt, med syftet att utröna vad som egentligen hände inom det svenska civilförsvaret under perioden 1928 till och med millennieskiftet. På den här sidan kommer ni att möta vansinniga utrymningsplaner, megalomaniska skyddsrumsprojekt och rädslor inför en stundande atombombsapokalyps direkt från Kalla Krigets mest traumatiska år. Men också berättelser om en fältorganisations mer vardagliga problem så som övernitiska inspektörer, alkoholiserade vaktmästare och radiodebatter om svabbar, hinkar och vattensprutor.

Mitt namn är Peter Bennesved och jag är doktorand i Idéhistoria vid Umeå Universitet. Den här sidan kan man säga, är dels en ventil för mig, dels ett verktyg för att föra ut till allmänheten de korta berättelser som går att finna i Civilförsvarsstyrelsens-, Åke Sundelins- och den tidiga Luftskyddsinspektionens gamla arkiv men också broschyrer, tidningsmaterial, böcker, filmer, samt tv- och radioklipp som alla på ett eller annat vis berör civilförsvarets historia. Precis som med mitt avhandlingsarbete kommer jag generellt sett röra mig inom den kronologiska ramen 1910-2000.

Min förhoppning är att jag ska försöka hålla en relativt populärhistorisk prägel på dessa kommande inlägg och inte bli alltför torr och akademisk i mitt skrivande. Jag antar att det är ni läsare som för utdöma huruvida jag lyckas eller inte. Med det vill jag också säga att detta som står här, inte kommer att vara av någon slags ”officiell” vetenskaplig art. Jag kommer att tillåta mig själv att spekulera på ett vidlyftigare sätt än vad som ofta är möjligt i seminariemiljöer på universitetet. Jag kommer inte heller att nota på samma sätt som vi gör inom akademin. Är du intresserad av att veta mer konkret vad mina källor består av är du välkommen att höra av dig till mig via mail.