Det Svenska civila försvarets historia. Del 2: Gustav Roséns Luftskyddsutredning och vägen till FK 1930

I den första delen av denna artikelserie berörde jag i korta drag de initiala förutsättningarna för varför ett civilt försvar skulle behövas och något om hur civilt försvar kan organiseras i svenska förhållanden. En viktig punkt var flygstridskrafternas intåg överhuvudtaget i den militära doktrinen samt dess sammanblandning med idén om det totala kriget. Utan dessa två finns det litet nytta med ett civilt försvar, åtminstone med uppdraget att skydda från fallande bomber. Jag nämnde också de pacifistiska idéernas intåg i svensk försvarspolitik och hur dessa tog sig uttryck i ned- och avrustningssträvanden från vänsterpolitiskt håll. Beroende på hur staten organiserade sitt militära försvar under mellankrigstiden förändrades också möjligheterna och förutsättningarna för ett civilt försvar.

I detta inlägg tänkte jag beröra något om hur dessa idéer påverkade de försvarsutredningar som gjordes under mellankrigstiden och min förhoppning är att detta inlägg ska bli lite mindre generellt till förmån för mer detaljer i hur det gick till. Till att börja med så förekom frågor om civilt försvar i relation till flygbombning i fyra viktiga utredningar som gjordes under perioden 1928 till 1936. Två av dom utredde försvarsorganisationen i stort och två av dom berörde civilt försvar. Det kommer nu bli lite snårigt, men håll ut.

Den tidigaste utredningen som berör luftskydd eller luftvärn för befolkningen initierades i mars 1928. Då sammankallade dåvarande försvarsministern Gustav Rosén (Regeringen Ekman I, 1926-1928) ett antal ledamöter med J. B. Christenson som ordförande för att utreda befolkningens möjligheter till skydd under eventuella luftanfall.  Enligt ett interpellationssvar till den välkände Social-Demokratiske pacifisten Elof Lindberg i riksdagen 1928, menar försvarsminister Gustav Rosén att hans initiativ till utredningen kom av dels avsaknaden av enhetliga besked kring luftskyddsfrågan när Försvarsbeslutet 1925 klubbades och dels av nya förfrågningar och skrivelser från  generalstaben och från ”inspektören för frivilliga luftvärnsövningarna i Stockholm översten C. G. af Wetterstedt.” Speciellt viktig, enligt Rosén, var att de enskilda kommunernas skyldigheter utreddes ordentligt, men även att enskilda myndigheters och industriella företags skyldigheter gällande luftvärn och luftskydd togs med i utredningen. Utredarna skulle dock inte glömma bort att ta i beaktning hela den svenska försvarsorganisationens roll i luftvärnsfrågor och skydd mot befolkningen.

Fem personer tillkallades, både militärer och civilister. 1932, efter ett antal personbyten i sammansättningen, lämnade gruppen över sitt betänkande med namnet Luftförsvarsutredningens betänkande: Utredning beträffande hemortens och civilbefolkningens skyddande vid luftanfall mot Sverige (SOU 1932:3). Denna utredning är på många sätt lik den luftskyddsutredning som avgavs 1936 och som senare skulle ligga till grund för Luftskyddsinspektionen, Sveriges första myndighet för civilt försvar.

När Christensons utredning levererades under det tidiga 1930-talet, gav den dock inte något genmäle alls. Orsaken till detta beror sannolikt på ett par punkter i utredningarna, tillsammans med inrikes- och utrikespolitiska omständigheter som skedde parallellt med Christensons utredning.

För det första förespråkar Christensons utredning en genomgående fortifiering av svenska städer med luftvärnspjäser. Andra byggnadstekniska lösningar som skyddsrum skulle byggas i mindre utsträckning. Luftskyddet bör ”rikta sig gentemot de fientliga flygplanen i syfte att förekomma deras verksamhet, dels åtgärder för att begränsa verkningarna av redan utförda anfall Det torde icke behöva motiveras att, den svenska hemortens luftförsvar böra inriktas på båda dessa slag av åtgärder, dock främst på de förstnämnda.” Detta skulle genomföras med hjälp av luftvärnskanoner av olika slag samt av egna flygstridskrafter. För det andra föreslog Christensons utredning att det civila försvaret skulle underställas militären. Att överlämna ett precisionsarbete som luftvärnskanoner innebar till frivilliga var allt för riskabelt och därför skulle sådan verksamhet bemannas av fast personal tränade av militären. Organisationsmässigt skulle dock, det civila försvaret ta hjälp av frivilliga och framförallt på kommunal nivå. I övrigt föreslog utredningen många ”byggnadstekniska” lösningar för befolkningens skydd, så som skyddsrum, upprensning av trånga bostadskvarter och en mer civilförsvarsorienterad stadsplanering.

Att utforma ett lands civila försvar på detta sätt var inte orimligt vid tidpunkten och mycket är likt så som civilförsvaret senare skulle utformas. Ändå tog det här tvärstop när utredningen avgavs. Enligt en jubileumsartikel från 1962 i Tidskrift för Sveriges Civilförsvar resulterade utredningen endast i ett cirkulär som statsminister C. G. Ekman skickade ut 1931 till Sveriges länsstyrelser. Orsakerna till varför utredningens förslag inte fick större genomslag ska vi nu kika närmare på. Problemet hävdar jag berodde på den allmänna försvarsdebatt som pågick samtidigt som Christersons utredning.

Senare samma år som Rosén initierade den första civila luftskyddsutredningen, men under en annan regering (Lindman 1928-1930), alltså i december 1928, initierades en annan försvarsorienterad utredning av försvarsminister Malmberg som skulle löpa parallellt med Christensons utredning. Denna ”Åkermanska” utredning levererades redan 1930 och kom att kallas Sveriges försvarspolitiska läge samt behov av försvarskrafter (SOU 1930:12). Denna utredning var i realiteten en reaktion till försvarsbeslutet 1925. Försvarsbeslutet 1925 var nämligen en radikal nedrustning av det svenska försvaret som iscensattes av Social-Demokraterna tillsammans med de frisinnade. Beslutet drevs framförallt av Per Albin Hansson, som då satt som försvarsminister, med bakgrunden av efterkrigstidens generella nedrustning. Försvarsbeslutets (låt oss kalla det Fö 1925 framöver) genomförande blev dock hårt kritiserat och med löfte om en ordentlig utredning och eventuell stärkning av det svenska försvaret segrade högernfalangen 1928 och därmed klev Arvid Lindmans regering in. Bland annat hävdade de att de principer som Fö 1925 hade baserats på var föråldrade och situationen kring Östersjön hade förändrats sen dess. Den Åkermanska utredningen var alltså den konservativa högerns vallöfte och kom till i ett försök att stävja de Social-Demokratiska och frisinnades nedrustningssträvanden.

Problemet var bara att inom försvarsvänliga kretsar, som generellt också var högerorienterade, undrade man huruvida Lindman verkligen var rätt man för jobbet. Värre blev det när utredningens sammansättning och uppdrag slutligen offentliggjordes. Speciellt var det en grupp militära officerare som opponerade sig. Som en reaktion mot den Åkermanska utredningen startade ett antal militära ledargestalter en militär tidskrift vid namn Ny Militär Tidskrift (NMT). I gruppen fanns bland annat Helge Jung, Axel Gyllenkrok och C. A. Ehrensvärd. I själva verket var denna grupp av militärer för ett solidaritets försvar som kunde samarbeta med NF, med inriktning gentemot flygstridskrafter (läs gärna Arvid Cronenbergs bok om NMT Militär Intressegrupp-politik från 1977). De var därtill för en återgång till kostnadsramarna från Fö 1925 som de tyckte räckte för denna typ av kvalitativt försvar. Av den orsaken kom också gruppen runt NMT väl överens med Social-Demokraterna som även de strävade efter en återgång till Fö 1925.

Även om Lindmans och Malmbergs initierade utredning  och dess ledamöter inte ingav något förtroende inför allmänheten, blev det dock allt mer uppenbart under det tidiga 1930-talet att en ny allomfattande utredning om det svenska försvaret behövde genomföras. Per Albin Hansson gick i bräschen här bland annat och motionerade om detta. Även NMT förespråkade en sådan. När Ekman sedan tillträdde sin andra regeringsperiod efter Lindmans regering tillsatte han den välkända Försvarskommissionen 1930 med Per Albin Hanssons som ordförande. För att inte Lindmans och Malmbers ”Åkermanska” utredning helt och hållet skulle gå i stöpet avgavs den snabbt under 1930 innan den nya regeringen tillträdde.

Det skulle ta hela fem år innan Försvarskommissionens betänkanden skulle avges till regeringen. Det var inte särskilt märkligt egentligen. Dokumentet blev totalt över 2000 sidor och omfattade i princip hela landets försvarsverksamhet. Att det tog tid får anses som naturligt. Men vad spelade detta för roll för det civila försvarets utveckling då? Jo, det är alltså ett år in i försvarskommissionens anno 1930s jättearbete som Gustav Roséns utredning om luftskydd för befolkningen slutligen levererades till statsminister Ekman. Den kom alltså i ett skede när dels gamla utredningsverksamheter hade lågt förtroendekapital, dels kom den efter att försvarsfrågor hade debatterats ideligen och dels precis efter att Ekman själv hade initierat en enorm utredning som delvis också omfattade det problem som berördes i Christensons utredning. Vidare, rent innehållsmässigt så måste Christensons rekommendationer om Luftvärnskanoner i samtliga svenska luftskyddsorter framstått som problematiska, eller åtminstone tvungna att ses över, i samband med att det svenska flygvapnets framtid utreddes inom FK 1930. Nyttan och effektiviteten av en luftskyddsorganisation som Christenson hade förespråkat hängde ju i högsta grad på hur det svenska flygvapnet utvecklades i framtiden.

Här har vi alltså en sannolik förklaringsmodell varför Gustavs Roséns initiativ från 1928 gick i stöpet och endast resulterade i ett cirkulär till länsstyrelserna. Inte nödvändigtvis på grund av dess innehåll men snarare på grund av turbulensen bland försvarsfrågor i stort under perioden.

Det är dock sannolikt så att många av de lärdomar som gjordes i Christensons utredning direkt fördes över till nästkommande generation av utredningsledamöter. Faktum är att både Axel Gyllenkrok och C. A. Ehrensvärd, två nyckelpersoner i NMT gruppen agerade militär expertis i Christensons utredning och båda de två var blev sedan ledamöter i FK 1930  (även Gustav Rosén, som själv initierat Christensons utredning kom själv att ingå bland FK 1930s ledamöter). Framförallt Gyllenkrok betraktades som en expert på flygstridskrafter. Enligt militärhistorikern Arvid Croneberg så var det eventuellt Gyllenkrok som skrev de delar av NMT:s kända debattskrift Antingen-Eller som berörde flygvapnet och 1929 levererade Gyllenkrok också en bok på temat Det nutida flygvapnet.