Det Svenska civila försvarets historia. Del 3: FK 1930 och Beskows Luftskyddsutredning 1936

I den senaste delen av artikelserien ”Det Svenska civila försvarets historia” förklarade jag vad som egentligen hände med Gustav Roséns initiativ under sin tid som försvarsminister 1926-1928. Framförallt fokuserade jag på omständigheterna kring försvarsfrågorna i stort och hur Ny Militär Tidskrift tillsammans med Per Albin Hansson tillsammans med Social-Demokraterna och statsminister C. G. Ekman banade väg för en enorm utredning om sveriges försvarsorganisation kallad Försvarskommission 1930. Ett antal av nyckelpersonerna från Roséns beställda utredning kom att ta plats i försvarskommissionen och det går då att konstatera att även om Roséns utredning gick i stöpet så fortsatte samma personer att utredda luftskyddsfrågor, fast i en annan organisation.

I den här delen av artikelserien ska vi kolla närmare på vad som egentligen stod i FK 1930 angående civilt luftskydd och hur den förhöll sig till Beskows Luftskyddsutredning som ofta beskrivs som den utredning som slutligen skulle ligga till grund för Luftskyddsinspektionens födelse.

Innan vi går vidare med FK 1930 är det värt att nämna att den utrikespolitiska situationen förändrades i rask takt under 1930-talet. Under tiden FK1930 pågick så blev det allt mindre lämpligt att fortsätta nedrustningsträvandena och pacifistiska idéer fick allt mindre utrymme inom politiken. Situationen var ju ganska märklig eftersom det var välkända Social-Demokrariska anti-militarister som nu satt vid makten och skulle hålla ihop försvaret. Internationellt så började också Nationernas Förbund tappa förtroendet bland medlemmarna och när försvarskommissionen gav sitt slutgiltiga betänkande 1935 hade både Tyskland och Japan utträtt ur NF. Inte heller lyckades NF genomföra några sanktioner gentemot Italien som utan krigsförklaring attackerade Etiopien 1935 (de använde dessutom gasbomber under kriget). Inom många länder i Europa grodde därtill en nationalkonservativa krafter såväl som kommunistiska och tillsammans med dessa politiska rörelser blev diktaturstaternas folk allt mer militariserade. Från att ha strävat efter nedrustning med pacifismens utopi i horizonten började nu partierna i regeringställning söka stävja en groende militariseringen av samhället och politiken istället.

Dessa orosmoln märks också tydligt i Försvarskommissionens betänkande. I inledningen till första delen står det att när kommissionen startades… ”hade man till synes berättigad anledning att hoppas på att det av alla ansvarskännande människor närda önskemålet om internationell nedrustning inom överskådlig tid skulle komma att förverkligas. Förhoppningarna därom hava emellertid som bekant hittills icke infriats.” Även militarisering tas upp som en tydlig tendens bland ett antal europeiska länder. Sovjetunionen, Italien, Tyskland och Polen tas upp som exempel där befolkningen förbereds för de faror ”även mot hemorter riktat luftkrig” som kan komma att drabba dom. Det är denna nya vändning i utrikespolitiken, tillsammans med några nya tankegångar kring luftkriget generellt som gör att FK 1930 banar väg för det det civila försvar som vi sedan kommer få se i Sverige.

En av dessa nya tankegångar  gäller framförallt Försvarkommissionens introduktion av terrorbombning som politisk påtryckningstaktik. En fiende kan komma att använda hot om luftanfall som ett påtryckningsmedel för att nå politiska vinster. I detta sammanhang beskrivs ett utbyggt luftskydd för befolkningen som en förebyggande åtgärd tillsammans med ett starkt flygvapen. Inte nödvändigtvis för att den förväntas användas i praktiken utan som ett slags avskräckningsförsvar . FK ledamöterna tänkte sig alltså att om fienden vet att motståndaren är väl fortifierad kommer deras attacker att göra mindre skada och således kosta mer än det smakar (denna mentalitet känns förövrigt väl igen från 1950-talets civilförsvar och försvar under atomåldern). Detta tankesätt kring flygbombning var nytt i förhållande till Christensons utredning som var oerhört tekniskt fokuserad. I Christensons utredning beskrivs Sveriges geografiska förhållanden som den viktigaste aspekten att begrunda när ett luftskydd planeras. Att en fiende kan tänkas endast hota om bombning för politisk vinnings skull är inte en genomträngande tanke i den gamla utredningen.

Att terrorbombing beskrevs på detta sätt i FK 1930 kan delvis förklara varför Luftskyddsinspektionen under slutet av 1930-talet ändå arbetade för ett passivt civilt försvar i form av alarmering, mörkläggning, evakuering och skyddsrum istället för, och som Christensons utredning förordade, luftvärnskanoner och ett aktivt försvar under militär ledning. Att hålla ett välutvecklat civilt försvar kunde ge avskräckningseffekter utåt sett, utan att för den sakens skull ta upp försvarets egna resurser. Det var också känt att Per Albin Hansson själv inte trodde att det var sannolikt att Sverige skulle bli anfallet och var därför mycket ovillig att stödja en utbyggnad av luftvärn (Per Albin Hanssons ville snarare satsa på flottan för att säkra Östersjön). FK 1930 gör därtill ett tydligt avståndstagande från Christensons utredning och menar att med ett starkt flygvapen så spelar luftvärn en väldigt liten roll i krigssituation och att luftvärn passade bäst på endast strategiskt viktiga platser som Gotland, Stockholm och Boden.Ett fokus på passivt civilt försvar passade därför både de militära strategerna och den Social-Demokratiska ledningen.

Till detta kan vi lägga 1930-talets rädslor för militariseringen av civilbefolkningen. Som jag tidigare påpekade visade FK 1930 att de länder som hade organiserat sin civilbefolkning för att bereda dom på luftkrig hade detta också fått radikala politiska effekter i länderna. T.ex i Tyskland så lydde civilförsvarsorganisationen under luftvapnet och de civila organisationerna var också delvis beväpnade. Detta gjorde dom framförallt till starka politiska organisationer i militärens kontroll och att genom dessa organisationer fick befolkningen en slags militär uppfostran. Om ett civilt försvar skulle organiseras förorda alltså FK 1930 framförallt att förberedelser inför luftkrig skulle ske så sent som möjligt, helst först under direkt krigshot, för att stävja just en militarisering av de organisationer som skulle hantera civilt försvar. En sådan organisation skulle därtill alltid vara civil och endast ta råd av militären för att minska risken för ytterligare militarisering och eventuellt övertagande av militära ledare. En lösning på detta som FK förordade var att den statliga myndigheten skulle förläggas under socialdepartementet och inte försvarsdepartementet.

Det var dock viktigt att förvalta frivilligverksamheten i fråga om civilt försvar, trots att en det skulle innebära en viss risk för en militarisering av samhället. Eftersom det ändå handlade om befolkningen i stort kunde detta ju inte förbises. För att behålla kontrollen över en stor frivilligorganisation förordade därför FK 1930 att den statliga myndigheten och den frivilliga organisationen skulle dela på arbetet. Myndigheten skulle stå för material och kontroll, emedan frivilligorganisationen skulle stå för upplysning och propaganda. Denna fördelning skulle ske ända ner till lokal nivå.

Trots att FK 1930 tog upp väldigt många och viktiga punkter för det civila försvarets ordnande, fick inte heller denna utredning något genomslag gällande  det civila försvaret. I försvarsbeslutet 1936 som följde FK 1930, togs inget beslut om civilt försvar. Men den här gången möttes dåvarande Ivar Wennerström kritik för just denna slapphänthet i frågan. Framförallt var det en rad högertidningar och riksdagsmän som opponerade sig mot att försvarsbeslutet inte innehöll någon åtgård för det civila försvaret. Möjligen var det kostnadsfrågan som fick Wennerström att tveka och den 30 april 1936 tillsattes slutligen en Luftskyddsutredning med syftet att utreda luftskyddets principer och kostnadsram. Landshövdingen August Beskow fick ordförandeskapet tillsammans med sekreterare Tomas Munck af Rosenshiöld och ett antal sakkunniga. Det är just denna utredning som vi allt som oftast stöter på när det svenska civila försvarets historia diskuteras.  Det är också denna utredning som gick så väldigt snabbt att skriva. redan sju månader senare, den 21 december 1936 ska den ha levererats av Thomas Munck af Rosenschiöld tillsammans med August Beskow till försvarsminister Janne Nilsson och chefen för lantförsvarets kommandoexpedition Helge Jung. Som ett resultat trädde Sveriges första luftskyddslag i kraft den förste juli 1937 och så skapades Sveriges luftskyddsinspektion.

Med tanke på att luftskyddsinspektionen förlades under socialdepartementet, att kommunerna fick en luftskyddsnämnd, att varje luftskyddsområde fick länets polismästaren som chef, och med tanke på hur frivilligorganisation Riksluftskyddsförbundet organiserades i tandem med luftskyddsinspektionen går det inte förbise det arv som Beskows utredning verkar ha från FK 1930. Det faktum att Luftskyddsutredningen från 1936 också var inriktad mot passiva försvarsmetoder som skyddsrum och evakuering, mörkläggning etc vittnar om att det är FK 1930 som lade grunden för hur Beskows utredning slutligen blev. Inte heller är det särskilt förvånande att det var just C. A. Ehrensvärd från NMT kretsen som skickades till Beskows utredningskommitté för att delge försvarets syn på flygkrigföring och luftskydd. C. A. Ehrensvärd hade nu alltså varit delaktigt i samtliga utredningar som berörde luftskydd för civil befolkningen sedan 1928. Det faktum att det gick så snabbt att få till denna utredning berodde egentligen på att frågan hade utretts under lång tid och därför kunde den ena utredningen ärva utgångspunkter från den andra. Luftskyddsutredningen från 1936 var alltså sannolikt en slutgiltig sammanställning av den civila luftskyddsfrågan som pågått i snart 8 år, mer än något annat.

I boken ”Skuggan av kriget: Det svenska civilförsvaret 1937-1996 hänvisar Hans C Pettersson till att det var framförallt Social-Demokraterna med Överståthållare Torsten Nothin och Statsminister Per Albin Hansson som drev frågan om att luftskyddsinspektionen skulle förbli under civil flagg och inte militär. Det är förvisso sannolikt att de två sympatiserade starkt med idén om att det civila försvaret skulle bli under civil ledning, Per Albin Hansson var ju också under en tid ordförande för FK,  men det är nog inte hela svaret. Ser man till Försvarskommissionens betänkande verkar det snarare som att det är härifrån som dessa idéer har sitt ursprung. Det är ju också i detta betänkande som det föreslås att myndigheter som hantera luftskyddet ska förläggas under Socialdepartementet. (Jag ska förövrigt återkomma till Torsten Nothin och Riksluftskyddsförbundets historia i senare artiklar)

Slutligen kan man alltså säga att det svenska civila försvarets historia egentligen var betydligt mer komplicerat än vad luftskyddsutredningen från 1936 tillåter oss att se. Att det svenska civila försvaret slutligen skulle organiseras som det gjordes berodde i mycket på hur försvarsfrågan behandlades i svensk politisk debatt under mellankrigstiden. I sin tur byggde denna debatt på det politiska klimatet runt de anti-militaristiska vänsterpolitikerna och dito de konservativa försvarsvänliga krafterna på andra sidan det politiska fältet under 1920-talet. Hade konsensus rådigt tidigare när Christensons utredning avgavs hade Sveriges luftvärn sett radikalt annorlunda ut. Vidare har det visat sig att gruppen runt Ny Militär Tidskrift, framförallt Helge Jung, Axel Gyllenkrok och C. A. Ehrensvärd verkar ha påverkat luftskyddsfrågorna kontinuerligt under hela perioden, och ofta i samklang med nyckelpersoner inom Social-Demokraterna och andra viktiga politiker som C. G. Ekman. Var man än tittar så dyker dessa personer upp i utredningsverksamheten och i politiken. Kanske är det just personer som Axel Gyllenkrok och C. A. Ehrensvärds åsikter i egenskap av experter på flygkrigföring som formade hur svenskt luftskydd skulle komma att se ut.

Anledningen varför det skulle ta ändå till 1936 innan en luftskyddslag slutligen klubbades går kanske inte att helt och hållet förklara. Men det är otvivelaktigt så att eftersom försvarsfrågor i stort var ett så oerhört infekterat politiskt ämne under hela det tidiga 1900-talet upp till 1936 kan man åtminstone tänka sig att politikerna antingen räddes frågor kring civilt luftskydd av politiskt-strategiska skäl, eller så var frågan helt enkelt så lågt prioriterad i förhållande till alla andra problem som försvaret hade under perioden att den hamnade i skymundan.