Civilförsvaret i Stöpsleven: Överste Gärdin och kritiken mot Civilförsvaret under 1950-talet

DSC_0002

”Det är en chimär, en drömbild, att tro att utrymning av våra större samhällen skall kunna genomföras i den omfattning som vederbörande myndigheter har tänkt sig – det kan resultera i samhälleligt självmord – och likaså att en fiende tar någon hänsyn till vår utrymning vid uppgörandet av sina planer för hemortsbekämpningen – det är ett önsketänkande som kommer att straffa sig.”

– Georg Gärdin, Civilförsvaret i stöpsleven, 1958

Georg Gärdin han gav sig minsann inte. Redan vid publiceringen av Civilförsvarsstyrelsens broschyr, ”Om kriget kommer” från 1952 hade Georg Gärdin gett sig in i det svenska debattklimatet och starkt ifrågasatt Civilförsvarsstyrelsens direktiv till svenska folket. Citatet ovan är från Gärdins bok Civilförsvaret i stöpsleven, släppt 6 år senare som en reaktion på en statlig utredning som slutligen levererades till regeringen samma år.

Georg Gärdin självklara självförtroende i dessa frågor härstammade från det faktum att han hade varit flygattaché i Berlin under andra världskriget och det var utifrån den erfarenheten han hämtade både sitt självförtroende och kunskaper. Tillskillnad från byråkraterna i Civilförsvarsstyrelsen så hade Gärdin vad han själv tyckte var ”riktiga” erfarenheter. Och utifrån de, så fortsatte han debattera med, och också provocera, civilförsvarsstyrelsen under merparten av 1950-talet.

FVMF.002572.jpg
Georg Gärdin som ung Löjtnant, bilden är från Flygvapenmuseum

Gärdins provokationer spred sig till riksdagen och till pressen då och då men började 1952 med det att Georg Gärdin blev mycket irriterad av ett antal formuleringar i informationsbladet ”Om kriget kommer” som Civilförsvarsstyrelsen gav ut. Speciellt irriterande för Gärdin var det att Civilförsvarsstyrelsen uppmanade medborgarna att om de blev överraskade av ett bombanfall skulle de kasta sig raklånga mot en husvägg eller någon liknande konstruktion. Att göra så, framstod för Gärdin, som orimligt eftersom det fanns en stor risk att personen skulle bli begravd i rasmassor från huset som man låg bredvid.

1955 började nästa kontrovers. I februari 1955 noterar Civilförsvarsstyrelsens tidskrift ”Aktuellt om Civilförsvar” att Överste Gärdin ifrågasatte Åke Sundelin under en radiodebatt under hösten -54. Saken gällde den så kallade Pytspumpen, en slags primitiv brandsläckare som hemskyddsorganisationen utrustades med. Georg Gärdin förespråkade istället en nyare typ av brandsläckare. Civilförsvarets Generaldirektör Åke Sundelin menade att det gick att göra underverk med Pytspumpen varpå Gärdin svarade att det vore sannerligen ett underverk om pytspumpen lyckades åstadkomma något avgörande över huvud taget. Tydligen kände sig Sundelin så provocerad av Gärdin, och dessutom att han inte hade nog med tid att förklara sig, så att han skrev ett brev i efterhand till Gärdin för att förklara valet av pytspump över de nyare typerna.

Det kan verka fånigt, och lite väl fokuserat på detaljer, och det är väl precis vad det är. Den riktiga konflikten mellan Gärdin och Civilförsvarsstyrelsen var egentligen en fråga om syn på krigets natur och det tog ett tag innan detta klarnade i debatten. I kölvattnet till konflikten 1954 släppte Gärdin en egen bok som beskrev hur han tyckte att människor skulle agera i krig baserat på sina egna erfarenheter. Boken hette lite kaxigt Luftskyddserfarenheter: Vad sker och huru handla då bomberna falla? och kom ut 1955. Bland kritiken mot Civilförsvarsstyrelsen och deras ”Om kriget kommer”-broschyr skriver Gärdin att Svenska myndigheter gör misstag i att borträkna ”traditionella” bombtyper och bara planera för atombomber. Det är just på denna punkt som Gärdin och Civilförsvarsstyrelsen skiljde sig. Hur kommer nästa krig egentligen se ut, vilka bomber kommer egentligen falla?

Denna konflikt syns kanske mer i full dager under 1958 i Gärdins nästa bok Civilförsvaret i Stöpsleven. Boken kom som en reaktion på slutbetänkandet från 1953 års civilförsvarsutredning. I detta skede hade också vätebomberna tillfullo visats upp av båda stormakterna. I betänkandet förde utredningen fram ganska hård kritik mot Civilförsvarsstyrelsens arbete, organisation och planering. De menade att Civilförsvarsstyrelsen i stort var en pappersorganisation, som därtill fungerade väldigt ineffektivt. Om de inte klarade att upprätthålla en fredsorganisation, hur skulle de klara en krigsorganisation? Utredningen som sedan hamnade i knät på inrikesministern Rune Johansson låg sedan till grund för de omstruktureringar som skedde under början av 1960-talet.

Utredningens kritik kom som ett brev på posten för Gärdin som länge påpekat Civilförsvarsstyrelsens bristande erfarenheter och löjeväckande pappersexercis. Verkligheten var betydligt värre än vad en ”erfarenhetslös skrivbordsluftskyddare tror sig i stånd till att rent teoretiskt konstruera”. Framförallt irriterande han sig, åter igen, mycket på att erfarenheterna från andra världskriget så lättvindigt hade skjutits undan i 1950-talets utrymningsplanering med hänvisning till atombombens intåg som vapenhot. Alla erfarenheter borde tas tillvara på och det var denna tanke som föranledde citatet ovan.

Själva grunden i konflikten mellan Gärdin och Sundelin var inte nödvändigtvis Civilförsvarsstyrelsens teoretiska modeller. Problemet låg i vilket slags krig som de olika aktörerna tänkte sig. Gärdins grundsyn på krig var att det inte fanns någon nytta för en fiende av att bomba en stad med vätebomber även om de fanns tillgängliga. Med detta stod han egentligen för en äldre typ av syn på kriget. Sundelin och Civilförsvarsstyrelsen däremot jobbade efter premisserna att en vätebombsattack var sannolik i ett krigsskede. Trots att utrymningsplaneringen var minst sagt vidlyftig och antagligen en chimär, precis som Gärdin påpekade, så fanns det lite valmöjlighet för Civilförsvarstyrelsen om de skulle ta sig uppdrag seriöst. Gärdins ståndpunkt är träffande för hur vi ser på det gamla civilförsvaret idag. Givet de premisser som Civilförsvarsstyrelsen gavs av riksdag och regering, och kanske inte minst militären, så var deras uppdrag minst sagt en drömbild. Samtidigt går det inte säga vad de annars skulle ha gjort.

Kommentera