Det mest magnifika man kan tänka sig: Katarinaberget och de bergfasta skyddsrummen

tekniskdata-katarina

Tekniska specifikationer av Katarinabergets skyddsrum.

Det idag mycket välkända Katarinabergets skyddsrum kom till under period i Civilförsvarets historia då det började bli allt mer tydligt att vätebomber hade kommit för att stanna. För dig som ännu inte har sett det så ligger det utsträckt mellan Björns Trädgård och Slussen på söder i Stockholm. Liknande byggnationer finns på många andra håll i Sverige. Några av dem mest kända ligger i Stockholm, till exempel Klarabergets skyddsrum och Johannesgaraget, men även i Göteborg finns Otterhällan, i Västerås ligger Mariaberget och i Karlskrona ligger Berggården som då var ”Sveriges Modernaste skyddsrum” om civilförsvarsstyrelsen själv fick uttala sig. Samtliga av dessa kom till under 1950-talets senare hälft då regeringens la om sin civilförsvarsstrategi gentemot total utrymning. De stora bergfasta skyddsrummens epok således relativt kort om man ser till de svenska skyddsrummens hela historia. Den påbörjades under mitten av 1950-talet och hade sin peak 1960.

Just Katarinaberget har behållit sin status som kronjuvel bland de andra trots att det är ett av de äldre av sitt slag. Sannolikt beror det på dess enorma storlek. Som bilden ovan antyder så skulle Katarinaberget kunna husera maximalt 20.000 personer i nödfall. Under mer kontrollerade förhållanden skulle anläggningen logera ca 5.000 personer. Detta var då sannolikt världens största skyddsrum och blev internationellt känt som just det åren efter att anläggningen invigdes (idag vet vi att även Schweiz har en anläggning som kan husera 20.000 personer). 1959 skrev Times Magazine om Katarinaberget och BBC gjorde tevereportage samma år. Generaldirektör Åke Sundelin var inte heller själv dålig på att marknadsföra detta prestigeprojekt internationellt. Vid ett anförande på internationella Civilförsvarskonferensen höll Sundelin ett tal och beskrev då skyddsrummet, så ödmjukt det bara gick, som världens största av sitt slag.

Även nationellt hade skyddsrum av detta slag en viktig funktion. I civilförsvarspropaganda från 1950- och 1960-talen filmar producenterna gärna ifrån skyddsrummen under övningstillfällen eller tillrättalagda scener när skyddsrummen brukas i ”fredstid”.

ritning-katarinaberget

Tidig ritning av Katarinabergets skyddsrum

Det kanske framstår idag som att dessa anläggningar på sätt och vis döljer sina riktiga syften. I de flesta fall så har skyddsrummen ett så kallat ”fredligt” användningsområde. Garage är en vanlig funktion i centrala Stockholm, men de kunde även fungera som som ungdomsgårdar, gymnastiksalar eller egentligen vilka allmännyttiga funktioner som helst. Mariaberget i Västerås är en klassiker som ofta är omskriven. Här fanns en flickskola, teaterscen, garage, gymnastiksal och bastu, och dessutom fick de in en bar också. Detta var en mycket medveten strategi från civilförsvarsstyrelsens håll och bakom den låg framförallt ekonomiska incitament. Det kostade mycket att bygga anläggningar av detta slag, även när de var färdigbyggda kostade de eftersom ventilationen krävde mycket underhåll och energiåtgång. Om Civilförsvarstyrelsen redan i planeringsskedet kunde binda avtal med aktörer som kunde nyttja anläggningarna i fredstid var mycket vunnet. I Katarinaberget var det Oljekooperativet som Civilförsvarsstyrelsen samarbetade med och det gör dom fortfarande idag.

Katarinabergets skyddsrum skiss

Sprängskiss av Katarinabergets skyddsrum

 

Men vad var planen med dessa skyddsrum egentligen då? Jo, själva idén bakom skyddsrum av denna enorma storlek var framförallt att ett stort antal människor skulle kunna stanna kvar i de stora städerna efter den initiala beredskapsutrymningen hade fullbordats.  I Marspromemorian från 1955 lägger Helge Jung ut denna strategi till 1953 års Civilförsvarsutredning. För att kunna upprätthålla en krigsorganisation och inhemsk produktion även under krig var ett stort antal människor tvungna att stanna kvar i städerna där de livsviktiga industrierna och administrationen fanns. Det var livsviktigt, inte bara för produktionen, men även för motståndsviljan att folket kunde känna sig säkra under beredskap och krig . Utan motståndsviljan skulle inget krig kunna överlevas.

Det är därför tekniska specifikationer på dessa skyddsrum ofta rymmer två olika antal. Ett för logering och ett maximalt antal. Maxantalet var egentligen bara ett cirka antal utifall en panikutrymningen behövde göras före bereskapsutrymningen hunnit genomföras och representerar således ”ståplatser”, emedan den lägre siffran representerar antal människor som kan leva och bo i skyddsrummet under längre tid, kanske i flera månader.

Det finns utrymme att moralisera en hel del över Civilförsvarsstyrelsens planer så här i efterhand gällande deras utrymningsplanering och dessa närmast megalomaniska projekt. Är det egentligen rimligt att tänka sig att de skulle kunna fylla dessa skyddsrum med 20.000 personer på bara några få minuter? Och i vilket skede drar man igen dörren för de som försöker ta sig in? Ur ett praktiskt perspektiv framstår dessa skyddsrum som produkten av en oerhört stelbent och positivistisk syn på vad som är rimligt att förvänta sig i ett krig. Man ska dock komma ihåg att riktlinjerna kring sitt arbete fick de ovanifrån, vid det här laget, speciellt från Helge Jung och försvarsministern.

Civilförsvarstyrelsen och deras planering stod i och för sig inte oemotsagda. Under 1950-talet växer kritiken mot planeringen som för bland annat AMSA (Aktion mot Svenska Atomvapen) representerade en naiv inställning till Sveriges möjligheter i krig. Bertil Svahnström var en ledande figur inom AMSA och kritiserade de stora skyddsrummen när han fick tillfälle. Men även journalister, vänsterpolitiker och författare som Inga Thorsson, Barbro Alving, och Sara Lidman skrev och kritiserade både militären och civilförsvaret. För att inte tala om Överste Georg Gärdin förstås, som jag tidigare nämnt på den här bloggen.

Det går inte heller att säga rakt ut att Civilförsvarsstyrelsen tänkte sig att dessa verkligen skulle kunna fungera fläckfritt. Kanske var det så att de bergsfasta skyddsrummens blotta närvaro endast skulle fungera propagandistiskt både utåt och inåt. Precis som med det militära försvaret planerade Civilförsvarsstyrelsen att de skulle göra alla försök till attack så komplicerade och dyra att det helt enkelt inte skulle vara värt besväret. Ur ett sådant perspektiv går det att betrakta dessa enorma bergsfasta skyddsrum som ett slags defensivt avskräckningsvapen. Om en fiende såg att Sverige befäste sig både militärt och civilt, kanske fienden inte skulle anse det värt kostnaden att verkligen anfalla. För den enskilde svenskens del kanske de också hade en lugnande effekt. Med vetskapen att staten hade planerat vad hen skulle göra och byggt skydd för  en krissituation kanske det gick att sova lite tyngre om nätterna.

För den som är intresserad av dessa bergfasta skyddsrum finns det mycket att läsa om. Jag vill varmt rekommendera Kalla kriget med Hjaks artiklar och foton på Stockholms samtliga stora skyddsrumsprojekt. Journalisten Johan Lindberg har också skrivit och fotat en del. Vad gäller böcker och artiklar så kan jag rekommendera Wilhelm Agrells avhandling från 1986, Alliansfrihet och Atombomber men också Marie Cronqvist många artiklar på temat. Även Vilhelm Sjölins (red.) I skuggan av kriget från 2013 ger en bra överblick.

Civilförsvaret i Stöpsleven: Överste Gärdin och kritiken mot Civilförsvaret under 1950-talet

DSC_0002

”Det är en chimär, en drömbild, att tro att utrymning av våra större samhällen skall kunna genomföras i den omfattning som vederbörande myndigheter har tänkt sig – det kan resultera i samhälleligt självmord – och likaså att en fiende tar någon hänsyn till vår utrymning vid uppgörandet av sina planer för hemortsbekämpningen – det är ett önsketänkande som kommer att straffa sig.”

– Georg Gärdin, Civilförsvaret i stöpsleven, 1958

Georg Gärdin han gav sig minsann inte. Redan vid publiceringen av Civilförsvarsstyrelsens broschyr, ”Om kriget kommer” från 1952 hade Georg Gärdin gett sig in i det svenska debattklimatet och starkt ifrågasatt Civilförsvarsstyrelsens direktiv till svenska folket. Citatet ovan är från Gärdins bok Civilförsvaret i stöpsleven, släppt 6 år senare som en reaktion på en statlig utredning som slutligen levererades till regeringen samma år.

Georg Gärdin självklara självförtroende i dessa frågor härstammade från det faktum att han hade varit flygattaché i Berlin under andra världskriget och det var utifrån den erfarenheten han hämtade både sitt självförtroende och kunskaper. Tillskillnad från byråkraterna i Civilförsvarsstyrelsen så hade Gärdin vad han själv tyckte var ”riktiga” erfarenheter. Och utifrån de, så fortsatte han debattera med, och också provocera, civilförsvarsstyrelsen under merparten av 1950-talet.

FVMF.002572.jpg
Georg Gärdin som ung Löjtnant, bilden är från Flygvapenmuseum

Gärdins provokationer spred sig till riksdagen och till pressen då och då men började 1952 med det att Georg Gärdin blev mycket irriterad av ett antal formuleringar i informationsbladet ”Om kriget kommer” som Civilförsvarsstyrelsen gav ut. Speciellt irriterande för Gärdin var det att Civilförsvarsstyrelsen uppmanade medborgarna att om de blev överraskade av ett bombanfall skulle de kasta sig raklånga mot en husvägg eller någon liknande konstruktion. Att göra så, framstod för Gärdin, som orimligt eftersom det fanns en stor risk att personen skulle bli begravd i rasmassor från huset som man låg bredvid.

1955 började nästa kontrovers. I februari 1955 noterar Civilförsvarsstyrelsens tidskrift ”Aktuellt om Civilförsvar” att Överste Gärdin ifrågasatte Åke Sundelin under en radiodebatt under hösten -54. Saken gällde den så kallade Pytspumpen, en slags primitiv brandsläckare som hemskyddsorganisationen utrustades med. Georg Gärdin förespråkade istället en nyare typ av brandsläckare. Civilförsvarets Generaldirektör Åke Sundelin menade att det gick att göra underverk med Pytspumpen varpå Gärdin svarade att det vore sannerligen ett underverk om pytspumpen lyckades åstadkomma något avgörande över huvud taget. Tydligen kände sig Sundelin så provocerad av Gärdin, och dessutom att han inte hade nog med tid att förklara sig, så att han skrev ett brev i efterhand till Gärdin för att förklara valet av pytspump över de nyare typerna.

Det kan verka fånigt, och lite väl fokuserat på detaljer, och det är väl precis vad det är. Den riktiga konflikten mellan Gärdin och Civilförsvarsstyrelsen var egentligen en fråga om syn på krigets natur och det tog ett tag innan detta klarnade i debatten. I kölvattnet till konflikten 1954 släppte Gärdin en egen bok som beskrev hur han tyckte att människor skulle agera i krig baserat på sina egna erfarenheter. Boken hette lite kaxigt Luftskyddserfarenheter: Vad sker och huru handla då bomberna falla? och kom ut 1955. Bland kritiken mot Civilförsvarsstyrelsen och deras ”Om kriget kommer”-broschyr skriver Gärdin att Svenska myndigheter gör misstag i att borträkna ”traditionella” bombtyper och bara planera för atombomber. Det är just på denna punkt som Gärdin och Civilförsvarsstyrelsen skiljde sig. Hur kommer nästa krig egentligen se ut, vilka bomber kommer egentligen falla?

Denna konflikt syns kanske mer i full dager under 1958 i Gärdins nästa bok Civilförsvaret i Stöpsleven. Boken kom som en reaktion på slutbetänkandet från 1953 års civilförsvarsutredning. I detta skede hade också vätebomberna tillfullo visats upp av båda stormakterna. I betänkandet förde utredningen fram ganska hård kritik mot Civilförsvarsstyrelsens arbete, organisation och planering. De menade att Civilförsvarsstyrelsen i stort var en pappersorganisation, som därtill fungerade väldigt ineffektivt. Om de inte klarade att upprätthålla en fredsorganisation, hur skulle de klara en krigsorganisation? Utredningen som sedan hamnade i knät på inrikesministern Rune Johansson låg sedan till grund för de omstruktureringar som skedde under början av 1960-talet.

Utredningens kritik kom som ett brev på posten för Gärdin som länge påpekat Civilförsvarsstyrelsens bristande erfarenheter och löjeväckande pappersexercis. Verkligheten var betydligt värre än vad en ”erfarenhetslös skrivbordsluftskyddare tror sig i stånd till att rent teoretiskt konstruera”. Framförallt irriterande han sig, åter igen, mycket på att erfarenheterna från andra världskriget så lättvindigt hade skjutits undan i 1950-talets utrymningsplanering med hänvisning till atombombens intåg som vapenhot. Alla erfarenheter borde tas tillvara på och det var denna tanke som föranledde citatet ovan.

Själva grunden i konflikten mellan Gärdin och Sundelin var inte nödvändigtvis Civilförsvarsstyrelsens teoretiska modeller. Problemet låg i vilket slags krig som de olika aktörerna tänkte sig. Gärdins grundsyn på krig var att det inte fanns någon nytta för en fiende av att bomba en stad med vätebomber även om de fanns tillgängliga. Med detta stod han egentligen för en äldre typ av syn på kriget. Sundelin och Civilförsvarsstyrelsen däremot jobbade efter premisserna att en vätebombsattack var sannolik i ett krigsskede. Trots att utrymningsplaneringen var minst sagt vidlyftig och antagligen en chimär, precis som Gärdin påpekade, så fanns det lite valmöjlighet för Civilförsvarstyrelsen om de skulle ta sig uppdrag seriöst. Gärdins ståndpunkt är träffande för hur vi ser på det gamla civilförsvaret idag. Givet de premisser som Civilförsvarsstyrelsen gavs av riksdag och regering, och kanske inte minst militären, så var deras uppdrag minst sagt en drömbild. Samtidigt går det inte säga vad de annars skulle ha gjort.